Sven Danielsson, femkampslegend i Uppsala, var ordförande i tävlingsorganisationen. Och sonen Peo, som gör ett jättejobb helt ideellt också i fäktningen, var tävlingsledare. Där var Conny Pihl och flera andra ledare från Uppsala Fäktförening. Tillsammans med mängder av ideellt arbetande krafter från olika föreningar och förbund genomförde de det största internationella idrottsarrangemang som hållits i Uppsala. Och fäktmomentet såg ledare och domare från Mellansverige till att det fungerade.
Det riktigt värmde i hjärtat att se så många föreningsledare från flera idrotter gå samman för att skapa denna juvel i idrottskronan. För det måste man säga att femkampen är. Den gode vännen, femkampsledaren, OS-bronsmedaljören och styrelseledamoten i Sverige Olympiska Kommitté Lennart Pettersson, berättade före finalen om den klassiska bakgrunden. Det var historiens kurirer, som på löddriga hästar korsade Europa med viktiga meddelanden från och till kungar och kejsare, som inspirerade till idrotten. De fick rida, simma, fäkta, skjuta och springa för att klara uppdraget och livet. Det är enklare att vara brevbärare nuförtiden. Men springa i trappor måste man fortfarande göra.
Lelle Pettersson har också den militära bakgrund som är så vanlig inom mångkampen. Brigadgeneral inom flyget blev han, innan den militära karriären var över. Så mycket mer kan man inte bli, om man inte blir Överbefälhavare förstås. Det är inte så många som blir det. En som blev det är ordförande i styrelsen för femkampens sektion inom Mångkampförbundet, Johan Hederstedt. Han var naturligtvis också där och gjorde sitt jobb i förbundet.
En sådan här eftermiddag sätter en del tankar i rörelse. En handlar om den svenska idrottsrörelsens styrka, om varför vi är så framgångsrika, jämfört med vårt lands relativa litenhet. Den viktigaste förklaringen är det ideella ledarskapet, att över 600 000 ledare, idrottsföräldrar och allt vad vi kallar oss, nästan helt utan ersättning arbetar med det vi älskar, att ge barn och ungdomar glädje och trygghet och utveckla den svenska idrotten.
Sven och Peo Danielsson driver ett framgångsrikt familjeföretag, där sonen nu tar över allt mer av pappans uppgifter. Lennart och Johan har engagerat sig i idrotten parallellt med sina militära karriärer. Och så är det överallt. I den svenska idrotten hittar vi läkare och bibliotekarier, revisorer och tandläkare. Där finns lärare och undersköterskor, rörmokare och snickare, som bl.a. rycker in, när klubbhuset skall byggas om.
Egentligen har det ideella ledarskapet samma positiva funktion som den allmänna värnplikten. I vårt folkförsvar hittade vi alla tänkbara kompetenser, gott omdöme och olika etnisk bakgrund. Vi saknade kvinnor. Nu avskaffas den allmänna värnplikten, i stort sett utan debatt. Men det är en helt annan historia, som jag också funderade på, när det var så många omdömesgilla och kloka militärer på plats.
Men visst har några betalt. På plats i Uppsala träffade jag två mycket duktiga tjänstemän i förbundet, Sölve Larsby och Göran Bylund.
Undersökningar visar, att om vi ideella idrottsledare fick ersättning motsvarande en fritidsledarlön för den tid vi lägger ned, inkl. sociala avgifter, skulle det motsvara en skattehöjning på ca 1:50 i en medelstor kommun.
Totalt motsvarar det en tillgång på 16 miljarder kronor per år, eller mer än dubbelt så mycket som stat, landsting och kommuner satsar på idrott varje år. Det här engagemanget skall vi vårda ömt. Vem tror, att t.ex. Johan Hederstedt, Lennart Pettersson, Sven eller Peo Danielsson skulle arbeta hårdare inom idrotten om de fick rejält betalt? Var det förhoppningen om arvoden som gjorde att de klev in och uträttade sitt dagsverke i idrotten? Och hur många kommer att arbeta ideellt, om allt fler idrottsledare börjar tjäna grova pengar på det vi andra gör gratis?
För några månader sedan hade Svenska Dagbladet en artikelserie om arvoden i den svenska idrottsrörelsen. För egen del fick jag svara för Svenska Fäktförbundet och noterade, att vi inte har något arvode alls. Vi får betalt för utlägg, även om det inte riktigt går ihop det heller. Telefonerna ringer vi i ständigt. Det är inte gratis. Och en och annan parkeringsavgift slinker iväg, utan att den kommer tillbaka från förbundet.
Så var det i många förbund, dock inte i alla. Och riksidrottens högsta ledning, Riksidrottsstyrelsen, har lyckats höja sina arvoden rejält under senare år. Ordföranden i RF är sedan en tid tillbaka heltidsanställd. Och i fotbollens styrelse delade man på tre kvarts miljon kronor.
När jag går en eftermiddag i Uppsala och ser UVM blir jag allt mer övertygad om att det ideella ledarskapet måste vara något mer än ord som utfyllnad i högtidstalen för idrottens främsta företrädare. Och allt mer övertygad blir jag också om att ledarskap till största delen är gott föredöme och att leva som man lär.
Om företrädare för stora kommersiella förbund nu hävdar, att höga styrelsearvoden är en förutsättning för ett framtida kvalificerat ledarskap, bör vi ha en diskussion om det i hela vår rörelse. Kanske skall de som anser sig har råd få betala ut höga arvoden. Men bör vi inte då också ställa frågan om statsanslag i så fall skall utgå till de förbunden?
Trevlig sommar!
Lars Liljegren