Monologen ersatte dialogen, trots att flera viktiga utredningar skall lämnas till stämman. Många ställde frågan: Behöver vi RF? Och någon undrade om det var brist på styrka, och därmed på trygghet, som gjorde att Riksidrottsstyrelsen inte inbjöd till samtal.
Mitt svar är: Ja. Vi behöver ett starkare RF. Låt mej berätta varför.
Under senare år har en gigantisk omfördelning skett av idrottens medel till de stora med bred aktivitet. I mitten av 80-talet gick ca 100 miljoner kronor ut från statsmakterna till det lokala aktivitetsstödet, som självfallet, och helt riktigt, skall ge pengar till de breda idrotterna med många utövare. Nu går över en miljard ut som pengar från Idrottslyft och stöd till lokala aktiviteter. Samtidigt har de kommersiella intäkterna ökat för de förbund som är starkast på den s.k. marknaden.
Denna smygande förändring av systemet har skett med Riksidrottsstyrelsens goda minne.
Den statliga idrottsutredningen skriver så här:
”Fördelningssystemet gynnar i praktiken förbund med stora kommersiella intäkter. Statsbidraget bör värna om mångfald och att särskild hänsyn måste tas till små förbund och idrotter med begränsade möjligheter till marknadsintäkter.”
Idrottsutredningen beskriver det som hänt med RF på följande sätt:
”Utvecklingen under senare år kan enklast beskrivas som att det grenspecifika egenintresset fått överhand. Följden har blivit att RF-komplexet allt mer tagit formen av en konfederation, det vill säga en förhållandevis lös sammanhållning av självständiga specialidrottsförbund och en relativt svag centralmakt – och detta till skillnad från ett mer traditionellt folkrörelseperspektiv med tydligare fokus på det som förenar anslutna medlemsorganisationer och principen att helheten är större än delarna.”
Precis som ett starkt LO och ett starkt TCO i första hand är ett värn för de små förbunden behöver vi ett starkt RF som orkar och kan stå upp för mångfalden i svensk idrott. Så här skrev Svenska Fäktförbundet i remissvaret över idrottsutredningen:
”Det är vår förhoppning att RF i framtiden ska bli bättre på att hålla samman alla SF i en gemenskap, där alla, inte endast några få, får möjlighet till utveckling.”
Nu står svensk idrott inför ett sällsynt viktigt vägskäl.
För något år sedan gjorde Marianne Nivert och Kai Lervik en omfattande utredning om svensk idrott. De lämnade ett antal förslag som skulle kunna gör livet lättare för förbunden med små kommersiella intäkter. Här är några exempel:
De föreslog, att de ekonomiskt svaga förbunden ska få ”hjälp till självhjälp”, bl.a. genom att hela idrottsfamiljen ska försöka få sponsorer till den breda verksamheten i småförbunden, ”ladda varumärket Svensk idrott och skaffa egen intäkt”, som det heter i en annan punkt. Deras tanke är att varje förbund ska få stöd till bl.a. kansli, förbundskapten och en internationell basverksamhet.
De ville också, vilket är mycket viktigt, att svensk idrott skulle ”bli en folkrörelse – slopa konfederationsprincipen!”. Med detta menade de ett starkare RF, som också tog befälet över förbunden i vissa frågor, likt en koncernledning som har befälet över sina dotterbolag. Mellan raderna kunde man läsa, att det handlade om att till stor del försöka ta befälet över de starkare förbunden. De föreslog också, att röstsystemet skulle förändras, så att de mindre förbunden fick starkare inflytande vid RF-stämman.
I stort sett alla utredningsförslag som nu är på väg till RF-stämman går en annan väg, en väg som leder till ökade skillnader mellan förbunden. Inget förslag från Nivert/Lervik är så här långt på väg till stämman.
Vägen till ett starkare RF går över en starkare Riksidrottsstyrelse. Den är som kollektiv, med all respekt för personerna, en av de svagaste vi haft sedan RF bildades i början av förra seklet. Tidigare, jag var ju med själv i 12 år, fanns förbundsordföranden från flera SF och DF med. Det gav en direkt kopplig mellan beslut och eget ansvar för att besluten skulle genomföras.
Många menar att en försvagning av Riksidrottsstyrelsen har varit en medveten taktik från de större förbunden.
Nu bör vi nominera dugliga SF-ordföranden som kan ge RS både ökad bredd, djup och tyngd. Företrädare för individuella förbund i SOK-kretsen skulle ge en balans i förhållande till dagens dominans av stora lagidrotter och kunna överbrygga motsättningarna till SOK.
En starkare Riksidrottsstyrelse skulle återigen kunna samla idrotten och bygga broar till de mindre förbunden, inte minst till SOK-familjen, som har tappat tilliten till den nuvarande ledningen.
En starkare Riksidrottsstyrelse skulle kunna synas mer i den politiska debatten. Vi har haft en valrörelse, när idrottsfrågorna har varit mer osynliga än någonsin. Ett stort ansvar har DF. Om den organisationen inte syns, bl.a. i valrörelsen, kommer SF att också fråga sig, varför vi skall ha DF. Vi behöver också starkare DF, bl.a. för att driva anläggningsfrågorna och lägga särskild vikt vid de idrotter som inte hörs och syns.
En starkare Riksidrottsstyrelsen skulle bättre kunna säga ifrån, när idrottens avarter visas upp. Vi behöver en ledning som inte tvekar att säga ifrån, också när de stora missköter sig. Det är speciellt viktigt, då de stora i massmedia är så dominerande, när det gäller bilden av svensk idrott.
En starkare Riksidrottsstyrelse skulle öka respekten för svensk idrott.
Till sist. Om inte Riksidrottsstyrelsen orkar, vill eller törs vandra på några av de stigar som Nivert/Lervik drog upp får vi trösta oss med den vackra sången av en av mina stora favoriter:
”Var blev ni av alla drömmar om en rimligare värld?”
Så sjöng hon, Monica Zetterlund, detta lingonris i ett cocktailglas, som Tage Danielsson beskrev henne.
—
Kampen om guldpengen (Affärsvärlden 19 nov 2010)