Vi tyckte i vår styrelse, att vi skulle ta ansvar också för personfrågorna och nominerade Svenska Triathlonförbundets ordförande Ria Damgren till den lediga platsen och föreslog omval på de tre som ville vara kvar.
Ria Damgren föll i god jord hos valberedningen och blev också föreslagen.
Den som får Svenska Fäktförbundets förtroende ska lita på att vi kämpar ända in i kaklet. Därför bestämde vi oss för att, tillsammans med kandidaternas egna förbund, försöka plädera, så att också de som stod på omval skulle komma in. Jag berättade i förra krönikan varför vi var tveksamma till de tre föreslagna nya ledamöterna, Hans von Uthman, Jerker Löfgren och Jonas Bergqvist.
Ria Damgren presterade ett eget litet jordskred med 31 röster, helt överlägsen etta. Det känns extra roligt att det var just vi som först frågade henne, om hon ville ställa upp. Sedan nominerade vi henne tillsammans med hennes eget förbund.
Carin Nilsson Green har en utomordentlig erfarenhet av både svensk och internationell handboll och är en god representant för de lagbollsporter, som i ett brev till RF hade klagat sin nöd. Ni kan läsa mer också om detta i förra krönikan.
Valberedningens förslag skulle innebära, att antalet kvinnor skulle reduceras från tre till två. Det var tillräckligt många i lokalen som inte ville, att SOK: styrelse skulle bli alltmer lik den herrklubb, som styrde och ställde med stor framgång vid solskensolympiaden i Stockholm 1912. Carin kom in med starka 22 röster.
Invalda blev också Svenska Basketbollförbundets ordförande Hans von Uthman med 20 röster och Jerker Löfgren, Skidförbundet och tidigare RS-ledamot, med 19.
Björn Rosengren, den fantastiske idrottsledaren och tidigare boxningsordförande med 28 år i SOK:s styrelse, hamnade utanför med 16 röster liksom Lennart Pettersson och Jonas Bergqvist från ishockeyn.
Jag försökte i min plädering framhålla Björn Rosengrens kunskap, ansvarstagande och integritet. På slutet försökte jag berätta om vad jag tror att det handlar om:
”Låt oss tala klarspråk. Om vi nu absolut vill ha en förnyelse, och med det menar nya personer, skulle vi ju kunna skapa en sådan på ett annat sätt, och med andra namn, än valberedningens förslag, som i en morgontidning idag beskrivs som lagidrotternas försök att förändra maktbalansen inom SOK.”
Björn, och även Lennart, fick lämna styrelsen under ovärdiga former, sedan de båda av valberedningen för någon månad sedan hade fått reda på att de, och styrelsen som helhet, gjorde ett bra arbete. På det sättet fick två utomordentliga idrottsledare sluta sin gärning i SOK. Det var en klen tröst att valberedningens ordförande i sin inledning bad om ursäkt för bristerna i hanteringen av de båda. Jag var ledsen och skämdes, å andras vägnar, över behandlingen. Björn fick snytingar och en neslig poängförlust i 28:e ronden. Han skulle istället ha fått hyllningar som en av de största genom tiderna.
Hans von Uthman och Jerker Löfgren har utomordentliga meriter och är fina idrottsledare. Om Hans nu tar chansen att distansera sig från de tokigheter som brevet till RF innebar, kommer han också att vinna förtroende hos de som inte röstade på honom. Och om Jerker berättar, att han som RS-ledamot på sommaren 2008 föreslog att RF och SOK skulle slå ihop, men att han nu har ändrat uppfattning, så kan vi säkert dra ett streck också över detta, det i särklass värsta sabelhugget mot det samarbete mellan RF och SOK som är den nödvändiga förutsättningen för framgång.
Nu går SOK vidare med en starkt förnyad ledning. Sakfrågorna måste nu stå i centrum.
På två år har vi sett hur elitistödet har ökat kraftigt men också förändrats, när det gäller metoderna. Tidigare gällde, att stöd från SOK i princip går till de individer, som har en chans att komma minst sexa på OS, eller minst åtta, när det gäller lag. Den principen tyckte vi var så viktig, att den t.o.m. fanns med som en bilaga i SOK:s stadgar. Och vi bestämde det redan 1990. Många SOK-förbund har därför under lång tid aldrig fått en krona. De har surnat till, när stadgarnas ord skulle få praktisk tillämpning. Stödet har dessutom betalats ut först efter en intensiv dialog med SOK:s sportchefer om hur pengarna bör användas. Okunnigheten är stor om våra tidigare principbeslut liksom att genom t.ex. motioner förändra dem. Vanligare är gnället i största allmänhet.
Nu får alla stöd, lyckligtvis också de förbund som står utanför SOK. Men samtidigt har kraven för stödet tunnats ut. Många fler blir nöjda, men får vi en mer spetsad elitidrott med de nya metoderna? Jag är inte säker. Det här måste vi utvärdera om några år. Och jag kan tänka mig att regeringen är mycket intresserad av detta. Vår kompetenta idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth tog ju fram storsatsningen på elitstöd för att vi skulle få en bättre elitidrott, inte en uttunnad och sämre.
Vi har sett dialogen med SOK:s sportchefer som oerhört viktig. Den har lyft ett litet förbund som inte självt har råd med den kompetens som finns hos SOK:s personal. Men förbunden med de större resurserna vill ha pengarna mindre styrda. Och i många fall betraktar de SOK:s sportchefer som något som katten har släpat in.
I en intervju i Svenska Dagbladet igår, samma dag som SOK:s årsmöte, ger Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund sin syn på SOK:
”SOK ska sköta inmarschen, förläggningen och hemresan i OS, men inte inkräkta på förbundens verksamhet och ekonomi”.
För egen del vill jag tillägga, att det är bra om vi också får råd att åka till OS och inte endast har råd med hemresan. Och jag vill verkligen ha ett SOK som ”inkräktar” på förbundens verksamhet och ekonomi, om vi med det menar att vi får stöd och tuffa dialoger med kunniga sportchefer och dessutom mer pengar för att lyckas, och ännu mer om och när vi lyckas.
För förbunden med stora kommersiella intäkter kommer elitstödet alltid att bli marginellt, medan det för många av oss är den nödvändiga förutsättningen för framgång. Det är ungefär som med RF-stödet till specialförbunden totalt sett.
Det här får mej att tänka på ett årsmöte med Svenska Ishockeyförbundet på den tiden, då jag var med i Riksidrottsstyrelsen. Förbundet leddes då av den legendariske Rickard Fagerlund, så tragiskt bortryckt från oss för drygt ett år sedan. I Riksidrottsstyrelsen fanns ishockeylegenden Kjell Glennert.
När Rickard presenterade förslaget till budget, noterade Kjell Glennert, som var en mycket lojal RS-ledamot, att ”Rickard, Du har ju glömt RF-bidraget på 9 miljoner”. Rickard replikerade: ”Men Kjell, det går inte att hålla reda på alla detaljer!”