De senast åren har den tanken glömts bort eller medvetet hållits borta. Kvar i mitt minne är bl.a. det senaste Riksidrottsforum i Malmö för två år sedan. Det jag minns bäst därifrån är två verkliga bottennapp. I storforum skulle vi lära oss mingla. Och i ett litet mindre forum blev SOK:s kompetente ordförande Stefan Lindeberg utskälld av bl.a. företrädare för Riksidrottsstyrelsen.
I år har forum återvänt till grundtanken av programmet att döma. Det är mycket viktigt, då svensk idrott, landets största folkrörelse, konstigt nog inte har några andra fora för samtal, sedan tidningen Svensk Idrott fullständigt har abdikerat från den rollen. Bristen på platser för offentliga samtal leder tyvärr till onödiga konfrontationer, inte minst i mängder av mail, varav många av dem borde vara oskrivna.
Tyvärr kom programmet så sent, att jag redan hade beställt en resa till USA för att besöka en dotter, som under höstterminen studerar i San Francisco. Jag flyger tidig söndagsmorgonen och missar därmed andra dagen. Det ångrar jag lite, när jag nu ser programmet. Men det blir för dyrt och för krångligt att ändra flygtid.
Då jag därmed inte i efterhand kan tacka för Riksidrottsforum, tänkte jag göra det redan nu.
Jag vill tacka Birgitta Ljung för att hon gjorde en bra presentation av vår arbetsgrupps förslag om “Idrotts AB“. Frågan, som allvarligt har splitrat svensk idrott, är om den s.k. femtioenprocentsregeln ska vara kvar i Riksidrottens stadgar. Nu måste idrottsföreningen ha röstmajoriteten i ett Idrotts AB. Det vill många ändra på och släppa in investerare som majoritetsägare.
Samma dag som RF-stämman i Uppsala öppnades för ett och ett halvt år sedan skrev fotbollens ordförande Lars-Åke Lagrell och jag en brett uppslagen debattartikel i DN. Vi ville starta ett seriöst utredningsarbete och försöka hitta en linje som kunde hålla samman svensk idrott. Att endast säga nej kan splittra de stora och kommersiellt starkare förbunden i “proffsligor” utanför förbunden och andra serier, som arrangeras av förbunden. Att säga ja utan en seriös diskussion om riskerna för den svenska modellen med demokrati, ideellt ledarskap, statligt och kommunalt stöd och en självständig idrottsrörelse som hörnpelare är att släppa ut anden ur flaskan utan chans att stoppa tillbaka honom igen.
Jag vill också tacka för Riksidrottsstyrelsens besked om att vi nu ska ha ett remissarbete som tränger ut på djupet, så att alla intresserade, med rätta oroliga, får en chans att komma med frågor och synpunkter och inte minst lyssna på utredningsledamöternas motiv för sina förslag. I ett remissarbete lyssnar man på varandra och lever sig in i varandras villkor. Så har vi gjort i utredningsgruppen.
Tack också till dem, som deltog i diskussionerna om de fyra “fokuserade områdena”. Låt oss börja med det lokala aktivitetsstödet.
Det är naturligtvis självklart, som många hävdade, att svensk idrott inte längre kan skriva program som “Idrotten vill” och samtidigt i praktiken göra tvärtom. Det gäller också reglerna för det centrala lokala aktivitetsstödet, vars utformning Riksidrottsstyrelsen i praktiken bestämmer.
Så här står det i “Idrotten vill”:
“För att stimulera ett livslångt idrottsintresse ska vi erbjuda barnen möjligheter att pröva på flera idrotter. Detta kan för de yngsta ske i idrottsskolor i samverkan mellan olika föreningar eller sektioner inom samma förening. Forskning visar att en allsidig motorisk träning i unga år har en positiv inverkan på idrottsprestationerna senare i livet. Barn mår bra av och bör därför uppmuntras att utöva flera idrotter, inte tvingas att välja på grund av utifrån riktade krav.”
Det är lite genant, att våra egna centrala regler gör det möjligt för en åttaårig fäktare att träna fäktning en gång om dagen och få lokalt aktivitetsstöd varje gång. Det är direkt pinsamt, att kommun efter kommun, men hittills inte RF, begräsar möjligheterna att fortsätta på det sättet. Det blir nu lyckligtvis allt vanligare att det kommunala stödet begränsas till färre antal gånger i en idrott i unga år. De äldre får stöd för flera aktivitetstillfällen i samma idrott och ibland också extra stöd för varje aktivitet till de åldrar, där vi tappar alltför många. Ett särskilt tack till alla som också sa, att det lokala aktivitetsstödets utformning utgår ifrån de stora lagidrotternas verklighet. Hur det ska förändras bör vi fundera lite extra på i remissarbetet inför RIM 2013.
Ett stort tack också till dem som sa det självklara i seminariet om “Internationell evenemangsstrategi”, nämligen att det nu förs nu en ibland förvirrad debatt, där bl.a. företrädare för svensk idrott och regeringen deltar. Den handlar i första hand om hur vi ska kunna få hit nya internationella arrangemang. Svensk fäktning skulle kunna få hit både EM och VM, om vi försökte. Problemet för en överväldigande majoritet av specialidrottsförbunden, vid sidan av de fåtal kommersiellt mycket starka, är att få ekonomin att gå ihop både i de tävlingar vi redan arrangerar och i de vi skulle kunna få, om vi sökte.
Om 200 personer från utlandet kommer till Challenge Bernadotte, som vi nu tvingats lägga ned, och gör av med 5 000 kronor, exklusive moms, under tre dagar, betyder det totalt en miljon kronor, exklusive moms, för hotell, restauranger och andra butiker. På den miljonen betalar företagen in 25 procent i moms till staten, d.v.s. 250 000 kronor. Om vi som arrangör skulle få hälften av detta, hade vår senaste tävling gjort ett nollresultat istället för – 125 000 kronor. Ett ännu större tack till dem som sa, att det måste vara mindre prat och mer verkstad och frågade varför inte detta momsförslag drivs på allvar i den allmänna idrottsdebatten.
Ett tack går också till alla dem som konstaterade att det är något av en tragedi, att regeringen några veckor efter ett ganska framgångsrikt OS i London lämnar förslag om oförändrat statsstöd till idrotten. Dessutom berättar regeringen att det “tillfälliga elitidrottsstödet” på 212 miljoner över några år var just tillfälligt. Vi ska naturligtvis vara glada över de extra pengarna. Men när vi bl.a. vet att de engelska seglarna inför London hade mer resurser än hela den svenska OS-truppen, borde vi väl alla fundera lite över det framtida stödet till elitidrotten. RF har som organisation varit näst intill tyst som en mus. RF har naturligtvis ett huvudansvar också för opinionsbildningen om elitidrottsstödet, sedan man fått helhetsansvaret för det.
Svensk idrott är landets i särklass starkaste folkrörelse. Kraften i den folkrörelsen kan rubba berg och få även de ljummaste politiker att satsa på idrotten. Alla vi som bryr oss om idrott är ju också väljare. Regeringens besked borde leda till samlade aktioner från förbund och föreningar, där hela kraften och trovärdigheten i svensk idrott tas tillvara. Det har svensk idrott gjort tidigare med stor framgång. Muspip borde inte vara det slutliga svaret på regeringens besked om det långsiktiga idrottsstödet.
Till sist vill jag tacka alla de ledamöter i Riksidrottsstyrelsen, som förstår att kritik är grunden också för framtida framgångar.