På många sätt är det en betydligt svagare idrottsrörelse som samlades till högtid i Luleå i helgen än det var för ett antal år sedan. Också intresset är mindre. På 90-talet var det trångt i pressrummen. Näst intill alla sportchefer på tidningarna var där. Bobby Byström från DN, Sune Sylvén från Svenska Dagbladet. I trängseln var det svårt att kunna se alla. Men också den långe och ståtlige EM-guldmedaljören från 1958, höjdhopparen Rickard Dahl, på den tiden sportchef vid Nordvästra Skånes Tidningar i Ängelholm, såg vi i och över mängden.
Men låt oss börja på annat sätt än i gnälländen.
Norrbottens Idrottsförbund gjorde ett fantastiskt fint arrangemang. Jag är beredd att tacka också förbundet för det underbara vädret, för de nyutslagna bladen och blommorna i Luleås parker och för den goda maten och stämningen vid sidan av möteslokalen.
Leif Nordström, ordförande i förbundet, hälsade välkommen med värme, glädje och självförtroende, sedan vi fått bilder, sång och musik, som speglade Norrbottens kultur och särdrag. För mej var det extra roligt, som själv fått möjligheten att hälsa välkommen till två RF-stämmor i Stockholm. Och jag har alltid undrat varför t.ex. alldeles utomordentligt trevliga landshövdingar och lokalpolitiker har hälsat välkomna till den självständiga idrottsrörelsens högtid. Tack Leif och alla som arbetade med det fina arrangemanget!
Tillbaka till möteslokalen. Svensk idrott har just nu stora problem, som vi skulle behöva prata om i lugn och ro.
Antalet aktiviteter i ungdomsidrotten minskar tämligen kraftigt. Vi får genom Idrottslyftet mer pengar till varje aktivitet, tyvärr inte samma pengar till fler aktiviteter, som tanken är. Därför skulle vi behöva borra vidare i det lokala aktivitetsstödet, ta en ny diskussion om t.ex. ökat stöd till ungdomar i äldre tonåren. Kanske också ta upp frågan, som är brännande och svår i alla idrotter, om det är riktigt att t.ex. en 10-årig fäktare ska få lokalt aktivitetsstöd för fem aktiviteter per vecka i samma idrott. Men vem vågar ta upp detta på allvar? Det stod inte ett ord om det i RS-förslaget om nytt lokalt aktivitetsstöd.
Regeringen har sagt, att anslagen till svensk idrott inte ska öka under de närmaste åren. Av det skälet borde vi naturligtvis ha ägnat det idrottspolitiska arbetet stor kraft under RF-stämman. Svenska Fäktförbundet skrev en motion om frågan. Men det viktigaste förslaget i den var egentligen ökat SF-stöd. Om detta pratade vi en stund. Och det kom ett uttalande från redaktionsutskottet, som åtminstone berättade att frågan är viktig. Men att driva den hårt var naturligtvis orimligt, sedan Riksidrottsstyrelsen kunde visa, att vi har ett underskott på ca 60 Mkr år 2015, om inte förutsättningarna förändras.
Desto viktigare att då tala om hur det centrala kansliet ska bantas, sedan personalkostnaderna har ökat med 39 procent under tiden 2005 – 2011. Den siffran speglar ju en organisation utan styrning och ledning. I mitt inlägg om frågan höll jag upp CD-skivan “Julens sånger”, där bl.a. min stora favorit Jan Malmsjö sjunger “Ser Du stjärnan i det blå?”, och erbjöd den till det SF som hade haft råd med liknande utsvävningar. Ingen räckte upp handen, så CD-skivan gick till Anders Rydberg, Riksidrottsstyrelsen föredragande, som åtminstone verkade ha begripit att det nu börjar bli allvar, och att det mullrar i leden.
Istället för seriösa samtal om de här frågorna före och under stämman, tog frågan om den s.k. 51-procentsregeln intresse, tid och kraft både före och under stämman. Jag har skildrat den frågan i ett antal krönikor under senare tid.
Riksidrottsstyrelsen magplask under stämman blev naturligtvis magnifikt. Styrelsen valde att presentera förslaget om en förändring, trots att en mängd SF, med tillräckligt antal röster för att stoppa stadgeförändringen, skrivit en debattartikel på långfredagen. Som om detta inte vore nog var det ju också klart, att fotbollen backade, sedan en remiss bland elitföreningar och deras distriktsförbund gjort tummen ned. Den som är elak, vilket naturligtvis aldrig jag vill vara, kan säga, att Riksidrottsstyrelsen drev en fråga och splittrade svensk idrott, trots att de som tjatat mest inte heller ville ändra regeln. Istället för att få två tredjedels majoritet för stadgeförändringen, blev det nästan samma siffror emot.
Tommy Ohlström var styrelsens föredragande om 51-procentsregeln. Ingen annan hade gjort det bättre. Men magplasket kunde han naturligtvis inte hindra. Hans 33 minuters långa inlägg, som inte innehöll svaret på frågan varför vi ska ändra regeln, smulades sönder av många av oss, som under fyra minuter fick berätta motsatsen.
Det här ställer naturligtvis till problem för oss alla som är med i svensk idrotts orkester. Normalt fungerar orkestrar bättre, om inte orkesterledarna är tondöva. Men kanske finns det någon medicin mot tondövhet. Eller hjälper möjligen ett självkritiskt samtal, något som hittills fullständigt lyst med sin frånvaro?
För de av oss, och vi är många, som tycker att svensk idrott ska ha en stark ledning, var naturligtvis stämman till stor del en besvikelse. Men kanske kan vi söka tröst i det faktum, att folkrörelsen svensk idrott reste sig, precis som älgarna. Vi fick nog av tokigheterna, samlade oss före och under stämman och vann en viktig principiell seger. Och vi gjorde det på ett sådant sätt, och till det bidrog också Tommy Ohlström, att debatten inte rev upp några sår. Det var vänlig stämning, och det var respekt för varandras uppfattningar. Riksidrottens ledning måste förstärkas. Jag tror att de nyvalda ledamöterna, som jag känner ganska väl, kommer att bidra till detta. De kommer, hoppas jag, att se till att årets kollektiva hjärnsläpp inte upprepas.
Mona Sahlin, den enda som inte kom inifrån idrotten, kommer att vara en stor tillgång. Hon symboliserar många av svensk idrotts s.k. kärnvärden som glädje, allas rätt att vara med och rent spel. Hon har också erfarenhet av orent spel och har därigenom fått snytingar, som stärker både karaktär och ledarskap. Hon kommer att också kunna se äldre erfarna idrottsledare i ögonen, argumentera och stå upp för att hon kanske tycker tvärtom.
Många av dem som nu leder svensk idrott tittar blygt ned i backen, talar om vädret eller flyr bort, talar om och inte med oss, som ibland av kärlek till idrotten och idrottens sammanhållning kostar på oss att ha en annan mening. Denna andra mening har i t.ex. 51-procentsregeln fått ett starkt stöd.
“Den som är stark måste också vara snäll”, sa Pippi Långstrump från början. Björnen Bamse har senare uttryckt något liknande. Den nya Riksidrottsstyrelsen borde läsa Pippi och Bamse. Den gamla var riktigt dålig på det.
Som avslutning ville jag skicka med en länk. Jag hade att välja på den klassiska sketchen, där John Cleese kommer in i djuraffären med en död papegoja. Ägaren Michael Palin hävdar genom hela scenen, att papegojan endast sover eller är allmänt hängig. Ingen självrannsakan där inte! Istället rekommenderar jag det här klippet, där ni kan lyssna på hur det så småningom går för älgarna.