Jöran Hägglund har gjort ett utmärkt arbete på kort tid. Han är kompetent och ibland dessutom riktigt rolig. Så här skriver han om snön i Stockholm:
”I den mån det inte finns natursnö i tillräcklig mängd är det fullt möjligt att garantera snötillgång med en kombination av lagrad snö samt produktion av konstsnö. En helt annan fråga, om än inte lika vanlig, skulle kunna vara om det finns beredskap att klara av snöröjningen i Stockholm vid kraftiga snöfall.”
Misslyckade svenska OS-kampanjer finns det gott om. Själv var jag med i styrelsen för ”Stockholm 2004” – projektet. Vi misslyckades med att få spelen. Men med fältropet ”De tog spelen, men vi ska ta medaljerna ” fick Olof Stenhammar, den fantastiske OS-generalen, igång näringslivet och regeringen. Stödet till elitidrotten ökade. Vi tog medaljer som aldrig förr några år senare, bl.a. i Aten och Peking. Och Stockholms idrottsliv fick både nya och renoverade idrottsanläggningar, när huvudstaden skulle visa världen att vi menade allvar. Det nya Eriksdalsbadet är ett fint minne från kampanjen.
Den här gången börjar det bättre än någonsin. Det är idrottsrörelsen själv, som har tagit initiativet till den första och fina utredningen. SOK, RF och Svenska Handikappidrottsförbundet visade en bred enighet. Att RF och SOK håller samman på detta sätt är naturligtvis alldeles nödvändigt, lika glädjande som ovanligt. Genom att projektet börjar i idrotten, minskar risken att vi senare får använda uttrycket ”För många slipsar och för få träningsoveraller.”
Nu går arbetet vidare.
Den 14 november, om en dryg månad, måste SOK anmäla till IOK, att man avser att ansöka. Senast den 14 mars måste SOK lämna in en formell ansökan. Då måste också staden bekräfta, att man stöder ansökan. I januari 2015 måste så det slutliga presentationsmaterialet lämnas till IOC. Och då måste staten ställa upp med garantier. Då startar kampanjen för att vinna omvärldens röster. Både Oslo och München finns i startfältet.
En förutsättning för framgång är att det blir politisk enighet om ansökan både i staden och i riksdagen. Mycket arbete återstår till mars 2014. Ett antal fördjupade studier måste göras.
Medan den centrala idrottsledningen nu försiktigt smyger fram med siffror och argument måste den breda idrottsrörelsen mobilisera sig i opinionsbildningen. Mycket gott kan man säga både om RF och SOK, men politisk opinionsbildning är inte deras starkaste gren. Regeringen hade ju aldrig föreslagit slopat elitidrottsstöd och ingen höjning alls av idrottsanslaget de närmaste åren, om opinionsbildningen hade fungerat. De centralt ansvariga i landets starka idrottsrörelse, ”detta stolta slagskepp i den övrigt sjunkande folkrörelseflottan”, som idrottshistorieprofessorn Jan Lindroth en gång uttryckte saken, har hittills sovit ganska gott. Låt oss nu berätta, oavsett vad andra gör, varför ett OS till Sverige är bra för idrotten.
Det är nästan en naturlag, att ett arrangörsland lyfter sig. Snabbt över till London 2012. Där har staten, efter succén sommaren 2012, ökat de årliga satsningarna inför OS och Paralympics i Rio med 13 procent. Mer än 275 MSEK satsas på att få arrangera mer än 70 olika internationella mästerskap inom de kommande fyra åren, bland dem 36 VM och EM. Inför OS i London fick de brittiska seglarna lika mycket resurser som hela den svenska olympiatruppen tillsammans. 1, 4 miljoner fler britter deltar i idrottsaktiviteter varje vecka, sedan London tilldelades OS år 2005. 11 miljarder (!) svenska kronor har investerats i idrott och hälsa för barn och ungdomar.
Spanien vann 13 guldmedaljer i Barcelona 1992 efter att ha fått nöja sig med fyra under hela OS-historien dittills. Norge, som nu försöker få vinterspelen till Oslo 2022, lyfte sig som idrottsnation efter beslutet om OS till Lillehammer 1994. Vinterspelen gav stark kraft också till sommaridrotterna. Sponsorerna ökade sina satsningar på förbund, enskilda idrottsutövare men också på forskning och prestationsutveckling. Mer pengar gick till Norges Idrottshögskola och Olympiatoppen. Den norska olympiska satsningen blev en succé, inte minst i många sommaridrotter. Namn som Hoen (höjdhopp), Moen (sprint) och Hattestad (spjut) dök upp på prispallarna i var och varannan sommartävling under början och mitten av 90-talet. Vebjörn Rodals guldtriumf på 800 meter i Atlanta 1996 var symbolen för Norges guldsatsning.
Men ett OS har naturligtvis också högre idrottsliga och mänskliga värden. Den olympiska tanken är speciellt viktig i dessa tider. En fest i fredens tecken, där unga samlas till en tävling men också till en gemenskap, oberoende av etnicitet, hudfärg, nationalitet eller politisk uppfattning.
Vi kan hitta många glimtar av denna vackra tanke i de olympiska spelens historia. I Berlin 1936 tog det endast 10,3 sekunder för rasismens idé att ramla samman. Så lång tid behövde den svarte sprintern Jesse Owens för att vinna 100-metersloppet, till Hitlers obeskrivliga besvikelse. Av bara farten vann Owens också 200 meter, längd och stafett fyra gånger 100 meter framför ögonen på Hitler.
Eller när Abebe Bikila barfota sprang in i världens hjärtan i Rom 1960. En helt ny kontinent välkomnades till den olympiska gemenskapen. Vi fick förståelse och kunskap om det för många dittills okända. Eller minns när Cathy Freeman, aboriginflickan och symbolen för ursprungsbefolkningens revansch, tände elden vid OS i Sydney 2000. På sina späda axlar bar hon därefter under många dagar den egna befolkningens och en hel världs förväntningar. Och hon lyckades. Efter guldloppet på 400 meter satt hon smågråtande på innerplan och lyssnade, när hela stadion kokade av glädje, men också av vädjanden om förlåtelse och försoning. Så visst finns det anledning för idrotten att nu, utan en dags väntan, försöka övertyga andra. Låt oss börja drömma drömmen tillsammans!
Lars Liljegren