”Glädjen i föreningen och föreningens sociala gemenskap, vid sidan av pisten, är avgörande för unga människors vilja att vara kvar i idrottsrörelsen också längre upp i åldrarna. I den goda föreningen är det nära till skratten.”
De här två meningarna är kanske de viktigaste i hela vårt program ”Fäktningen inför framtiden”, som vi enades om vid förra förbundsmötet efter en bred remiss. Meningarna berättar något om hur vi ska kunna få fler Åsa Linde och fler Linus Islas Flygare, för att nämna dem som klivit upp på strålkastarupplysta prispallar de senaste veckorna. Svaret är egentligen ganska enkelt. Vi måste få fler som börjar. Fler som fortsätter bara för att det är kul med fäktning. Några måste ”våga drömma om ett OS-guld och förstå vägen dit”, som det också står i vårt program.
Mängder av artiklar har under senare år skrivits om alla de ungdomar, som slutar med idrotten. Möjligen är antalet som berättar om rena tokigheterna i barn- och ungdomsidrotten ännu större. Idrotten har under flera år fått utkämpa en ganska trist försvarsstrid.
Vi känner inte riktigt igen oss i de reportage som berättar, att ungdomarna flyr idrotten. Till oss kommer fler ungdomar än som lämnar oss. Vi har vuxit i samtliga åldersklasser mellan 2009/2010 och 2013/2014. Miniorerna har ökat med 56 procent. Yngre ungdom har ökat med 23 procent. I äldre åldersklasser har vi också ökat – inte minskat.
Men vi vill göra svensk ungdomsfäktning ännu bättre.
För några år sedan bestämde vi oss därför för att försöka göra något riktigt bra i vår lilla del av svensk idrott. För det fick vi 175 000 kronor i extra stöd av RF. Det är vi mycket tacksamma för.
Under hösten 2013 gjorde vi en enkät till fäktare och föräldrar. Totalt kom 316 svar.
Resultaten av enkäten var på många sätt mycket positiva. 228 av de 261 som besvarade just den frågan instämde helt i påståendet att ”det känns tryggt på träningen och i omklädningsrummet. Ingen blir mobbad eller illa behandlad”. 23 svarade ”instämde delvis”. Fem svarade ”varken eller”. Två sa att ”det stämmer inte så bra”. Tre svarade ”stämmer inte alls.”
Fem av 261 var besvikna och ledsna. Det är fem för mycket. Träningen ska vara trygg för alla. Nolltolerans mot mobbning ska gälla alla. Vårt ansvar som ledare är stort.
Vi frågade också om de s.k. avhoppen. Då blev det lite svårare och stämde inte riktigt med tidningsrubrikerna från ungdomsidrotten. Bland kadetter och juniorer var de främsta orsakerna att man inte kände, att man utvecklades. Man behövde mer tid för skolan. Några tyckte att det blev för dyrt. Och några gillade inte att tävla.
När vi nu går vidare, måste vi ha flera tankar i huvudet samtidigt. Och göra flera saker tillsammans och samtidigt. Här är det viktigaste:
1. Förändrade tävlingsformer
Vi måste hitta nya former, så att alla barn och ungdomar får fäkta så mycket som möjligt mot så jämnt motstånd som möjligt. Att åka långt, fäkta pouleomgång och därefter få sitta på läktaren, medan ett antal kamrater fortsätter, kanske också den andra dagen, skrämmer naturligtvis bort många barn och föräldrar. Det finns också tävlingar, där alla möter alla, och där alla får fäkta nästan lika mycket. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå, att fäktning är roligare på pisten än på läktaren.
2. Flera regionala tävlingar
Vi måste få fler tävlingar med många deltagare på regional nivå för att bl.a. hålla tillbaka kostnaderna och göra fäktlivet roligare för de unga. Flera föreningar i landet och ännu bättre regionalt samarbete är viktigt.
Fler regionala läger gör det också roligare att vara ung musketör.
3. Underlätta skolarbetet
Så här skriver vi i vårt förslag till nytt avsnitt om ungdomsfäktningen i programmet ”Fäktningen inför framtiden”:
”Föreningarna bör underlätta för barn och ungdomar i grundskola och gymnasium att kombinera utbildningen med fäktningen. Det kan ske genom t.ex. tysta läxläsningsrum och organiserad läxhjälp. Enkla och prisvärda mellanmål gör det också lättare för de unga fäktarna.”
När ungdomar tvingas välja mellan att satsa på skolan och att satsa på idrotten, väljer alltför många idrotten. Några hoppas och tror, att de ska kunna försörja sig på sin roliga hobby. Nästan alla blir besvikna. I fäktningen är det omöjligt. Det är vårt ansvar att göra valet mellan fäktning och skola onödigt, ett ”både, och” istället för ”antingen, eller”.
Våra siffror visar, att vi har gjort ett bra arbete så här långt. Med det starka självförtroende vi nu bör ha, är det lättare att släppa fram självkritiken. Bra kan bli ännu bättre. Kanske kommer den målbild som finns i ”Fäktningen inför framtiden” att bli verklighet förr än vi anar:
”Svensk fäktnings ungdomsverksamhet öppnar dörrarna för allt fler ungdomar. En större andel ungdomar än tidigare stannar också kvar i verksamheten som aktiva fäktare eller som domare och ledare.
Fäktningen ger, bättre än många andra idrotter, ungdomarna ett livslångt idrottsintresse.”
Lars Liljegren