Det är en speciell, härlig och förväntansfull känsla att vara ute på fäkttävlingar runt om i landet. Själv har jag varit det sedan 1976 och kommer fortfarande ihåg min första ute på Åkeshovshallen i Stockholm.
Generellt sett är stämningen på våra arrangemang, då som nu, god, hjärtlig och familjär. Vi vet att nästan alla fäktare tycker att vår sport erbjuder en positiv och utvecklande miljö. I en omfattande undersökning för några år sedan uppgav 96% att det känns tryggt på träningen och i omklädningsrummet och att ingen blir mobbad eller illa behandlad.
Men detta är ingen anledning för oss att bli förnöjda och slå oss till ro. Vi vet att det förekommer, inte ofta men ändå för ofta, att domare, aktiva eller någon annan blir illa bemötta eller till och med får utstå kränkningar. Och detta måste vi alla hjälpas åt att stoppa.
Inom fäktningen kan tävlingsmomentet vara oerhört pressande, våra barn och unga ställs de facto ensamma mitt emot en motståndare som med vapen i hand gör allt för att träffa med sagda vapen. På pisten är man utlämnad som person och oerhört sårbar.
Det är inte acceptabelt att någon pressar fäktare eller domare, att någon får utstå utskällningar efter en svag insats eller att tränare brister i respekt gentemot domare eller andra tränare. Att han eller hon som beter sig illa och den som blir utsatt känner varandra, ibland är från samma klubb eller någon gång till och med släkt, är ingen ursäkt och inget skäl att se mellan fingrarna med kränkande beteende.
Även som domare är man utsatt och ofta helt ensam. Publiken är ibland mycket nära och den består inte sällan av självutnämnda regelexperter som tydligt ger sin syn på hur en fras borde ha bedömts.
Vi har en ambitiös domarkår men många är relativt unga och nya. För dessa är överdomarens stöd mycket värdefullt. För att bryta ”domarnas ensamhet” måste överdomarna på våra tävlingar ta en mer aktiv roll, vara ute på golvet, röra sig bland pisterna och vara på de platser där det finns risk för konflikter.
Vi måste våga använda de verktyg vi har. Den som gapar på en domare gör sig skyldig till störande av ordningen på pisten och bör få ett gult kort i fjärde gruppen. Vid upprepade tillfällen ett svart kort.
Det är också av stor vikt att utdelade svarta kort registreras och rapporteras på rätt sätt till disciplinnämnden. Bara för att alla blivit kompisar några timmar senare ska inte ett svart kort ”försvinna”.
Ibland är det inte helt tydligt vilka verktyg vi kan använda för att stävja dåligt beteende. Detta är dock inte en ursäkt att inte göra någonting. Ett samtal med tävlingsledningen och/eller ledare i berörd klubb kan ibland räcka långt.
Av RF:s värdegrund för idrotten framgår att rent spel och ärlighet är en förutsättning för tävlande på lika villkor. Det innebär att följa överenskommelser och leva efter god etik och moral. Detta inkluderar bland annat att aktivt arbeta mot mobbing och trakasserier såväl på som utanför idrottsarenan och kopplar även till Svensk Fäktnings värdering Uthållighet: ”Vi behandlar andra som vi själva vill bli behandlade – inte bara för att det är rätt utan för att det leder oss snabbast till målen” – och vill vi inte alla nå dessa?
Detta är både lätt och svårt samtidigt. Jag vill därför att vi (varenda en av oss!) tar ansvar för att tala om dessa saker – vad är ok och inte – så att vi gör svenska fäkttävlingar till riktigt schyssta upplevelser för alla – alltid!
Otto