Text: Kalle Dixelius
Pyramiderna har funnits i Kairos heta sand i 4 500 år. De syns överallt. På affischer, reklambilder, t-shirts, kaffekoppar, kepsar. De finns ännu mer i allas medvetande, så fort man landar i Kairo. Vi måste ju se pyramiderna. När ska ni se pyramiderna? Har du sett pyramiderna än?
Jodå. Vi såg pyramiderna. På olika sätt, vid olika tillfällen. Men mer om det senare. Det var ju fäktning vi hade åkt hit för.
Först ut: damer, värja, individuellt. Redan vid första dagens första match kändes det faktiskt som att något var på väg att hända. Kan vara en efterhandskonstruktion, ja, men ändå. Det fanns en optimism i arenans säregna luft, där avgaser, ökenvindar, en bitvis brutalt effektiv AC och fäktningens alla dofter blandades.
Och mycket riktigt: alla gick vidare från poolen. Elvira Mårtensson och Emma Fransson stod över den preliminära 128-tablån, medan Emelie Mumm och Sofie Engdahl mötte en polska respektive en spanjorska. Tyvärr förlust för båda två.
Emma Fransson ställdes sedan mot en litauiska i den preliminära 64-tablån. Det klarade hon med lätthet: 15–6, en knuten näve av lättnad och Sverige hade sin första fäktare vidare till andra dagen.
Därefter var det Elvira Mårtenssons tur. Motståndare var ukrainskan Brovko, vilket skulle visa sig vara en betydligt hårdare nöt att stöta hål på. För matchen blev märklig. Avvaktande och koncentrerad. Dubbelstötarna fullkomligen haglade. Vi räknade till tolv, avbrutna av enkelstötar som gick till än Elvira, än ukrainskan. Till slut stod det 14–14 på resultattavlan och bland svenskarna på läktaren sänkte sig den där sammanbitna tystnaden. Antingen går vi härifrån med ett oförlöst jubel och frustration. Eller så skriker vi oss hesa av glädje.
Tack och lov var Elvira den lugnaste av oss. En blick av samförstånd mellan henne och tränaren Grigori Beskin, en resolut arret från hennes typiska vänsterhand och jublet var ett faktum. 15–14 och Sverige hade två fäktare vidare till andra dagen.
Dag två var hektisk. Herrarnas värja och damernas florett stod på schemat, vilket innebar att inte mindre än sex svenskar fäktade under dagen: Jonathan Svensson, Axel Mattsson, Jakob Stymne och Linus Islas Flygare i värja. Miriam och Ester Schreiber i florett.
Och jo då. Alla vidare från poolen. Jonathan Svensson med extra beröm. Han knep den sista platsen för att hoppa över de preliminära tablåerna och gick direkt till andra dagens fäktning efter att bara ha förlorat en match i poolen.
Övriga fick fäkta preliminär tablå – men tyvärr gick det inte hela vägen för någon av dem. Närmast var Jakob Stymne, som föll med minsta möjliga marginal mot tysken Schmidt.
Damfloretten då? Systrarna Schreiber tog sig enkelt vidare från sina pooler. Ester Schreiber mötte sedan rumänskan Boldor i en match som kanske sammanfattar fäktningens essens mer än något annat: det är inte över förrän sista stöten är satt. Och vägen dit kan vara både krokig, oväntad – och grym. Det böljade fram och tillbaka. Ester hittade ibland sin fäktning och tappade den ibland. Vid ställningen 10–10 hittade hon den, satte fyra magnifika stötar och ledde med 14–10.
Men sedan var det som att något rann mellan fingrarna. Rumänskan fick flow, plötsligt fungerade allt i hennes attacker. Det blev 14–14. Det blev två lampor som lyste. Det blev en domare som till slut höjde den hand ingen av oss ville se, den som signalerade att rumänskan gick vidare till dag två. Bittert. Men ändå väldigt bra, eftersom Boldor senare tog brons.
Som tur var kunde lillasyster Miriam omedelbart sätta plåster på såren. I hennes preliminära T64-match mot tjeckiskan Bimova stämde det mesta. 15–8 och vi hade en fjärde svensk fäktare vidare till dag två.
Sveriges enda deltagare på herrfloretten, Felix Petrini, kunde sedan relativt enkelt gå vidare från poolen. Han mötte sedan en uzbek, som tyvärr blev alldeles för svår.
Så blev det då dags för våra fäktare att gå upp i den ordinarie tablån. Elvira Mårtensson mot den kraftfulla tyskan Ndolo. Emma Fransson mot den tekniskt skickliga fransyskan Rembi. Två svåra matcher.
Elvira fick ganska snabbt ett underläge mot Ndolo, som aldrig egentligen försvann. Ndolos flechar och oerhört fysiska fäktning blev henne övermäktigt. Det blev förlust med 15–9, men då får man inte glömma att Ndolo tog sig till final där hon förlorade med uddastöten.
Emma Fransson hängde med bra i matchen mot Rembi, men kunde inte riktigt dra nytta av sin överlägsna längd på det sätt hon kanske hade behövt. Rembi växlade tempo på ett bländande sätt och kunde på det sättet nästla sig in på rätt avstånd. Det blev 15–11 till slut.
Dagen därpå var det Jonathan Svenssons och Miriam Schreibers tur. Och vilken dag det blev!
Miriam inledde mot koreanskan Chae, där hon bjöd på bitvis fullständigt lysande fäktning. Beslutsamt, varierat och moget fick hon ut mesta möjliga av sin fäktning och kunde enkelt gå vidare till T32 i sitt livs första senior-VM. Tyvärr blev det svårare i nästa match, där hon mötte kanadensiskan Guo. Där blev det förlust 15–3. Miriam slutade på en 30:e plats till slut.
Jonathan Svensson mötte schweizaren Malcotti i sin T64. De båda följdes åt ganska tajt upp till sisådär en 12–12, men därefter kunde Jonathan på ett extremt klokt och taktiskt sätt manövrera ut schweizaren och säkra segern med 15–13.
Efter det fick han – tyvärr – både äran och oturen att möta den regerande olympiske mästaren Cannone från Frankrike. Men det blev ändå en bra match och inte alls någon promenadseger för fransmannen. 15–9 slutade det i Cannones favör och Jonathan slutade på en mycket meriterande 25:e plats. Vi får heller inte glömma att Cannone till slut vann VM-guld individuellt – och i lag.
Så långt, innan lagtävlingarna ens hade inletts, var det redan Sveriges bästa VM på många, många år. Fyra fäktare vidare till den ordinarie T64:an, varav två vann sina första matcher. Skulle vi kunna förvalta den här framgången i lagtävlingarna? Värjdamerna hade ju en succé från EM i Turkiet i ryggen. Skulle de kunna upprepa den framgången?
Tyvärr fick de en tuff lottning i sin inledande match, mot ett Ukraina som – enligt många – var väl lågt rankat om man ser till laguppställningen. Sverige kom aldrig riktigt in i matchen, och ukrainskorna kunde relativt enkelt ta hem segern med 45–34. Synd!
Och så var det herrarnas tur. Den inledande matchen var mot det lägst rankade landet av dem alla, Nepal. Och det blev verkligen en munsbit för Sverige. Nepals fäktare var av … ska vi säga blandad kvalitet och siffrorna blev förkrossande 45–14. Därefter blev det annat ljud i motståndarskällan: Kazakstan. Ett erkänt svårfäktat lag med många individuellt duktiga fäktare.
Mycket riktigt syntes det på kazakerna att de nog trodde Sverige skulle bli en enkel match. För från den inledande matchen, ökade Sverige sin ledning hela tiden. Till slut ledde vi med nästan tio stötar, när kazakerna plötsligt piggnade till och reducerade den svenska ledningen till 35–33 inför det sista mötet. Jonathan Svensson, som är erkänt duktig på att jaga poäng, jagade och jagade. Men hans motståndare, den store, skäggige Sharlaimov, jagade minst lika bra han. Sverige hade dock en knapp ledning när det var tio sekunder kvar. Kazaken hade inget annat val än att rusa efter ”allez” – men han gjorde det lite väl ivrigt. Efter att först ha fått gult kort för tjuvstart, gjorde han samma sak igen. Domaren kunde inte göra annat än att ta fram det röda kortet. Sveriges ledning ökade till två stötar, med mindre än tio sekunder kvar. I sin desperation blottade sig kazaken fullständigt och Jonathan kunde enkelt arretera in slutresultatet 44–39 till Sverige. På läktaren skrek vi oss hesa. På pisten skrek sig fäktarna hesa. För detta var viktigt. En seger i VM:s T32 innebär en mycket bättre ranking nästa gång det ska fäktas lag.
Till slut slutade Sverige på en 15:e plats, efter att ha förlorat mot Italien, Spanien och Kanada, men vunnit mot Colombia.
Och så var det pyramiderna. Som sagt: vi såg dem. Vissa av oss åkte dit, men var tvungna att vända eftersom det var stängt. Ja, pyramiderna har öppettider. Andra åkte dit, hann precis komma in och fick riva av dem på fyrtio minuter. Ytterligare andra kom dit på sitt andra försök, fick solsting och låg däckade på rummet. Vissa åkte kamel runt dem, gick in i dem och kunde konstatera att det var ungefär som att gå in i en jättegammal källare.
Så tack, Egypten. Det blev vårt bästa VM på länge. Alla fäktare sa samma sak efter sina sista matcher: vi vill mer. Vi kan mer. Men det här var ett stort steg i rätt riktning. Och så såg vi ju pyramiderna.