Orwar Lindwall 1941-2025 - Svensk Fäktning

Fäktmästare Orwar Lindwall har gått bort efter en lång tids sjukdom. Han var en skicklig fäktare, eftertänksam tränare, engagerad utbildare och en av arkitekterna bakom svensk herrvärjfäktnings framgångsår. Orwar sörjs närmast av barnen Anna, Magnus och Christina.

– Orwar blev för mig en livslång kontakt till svensk fäktning, säger Svenska Fäktförbundets ordförande Otto Drakenberg i en kommentar. Först som tränare i Stockholms Allmänna Fäktförening – alltid rättvis och inkluderande för oss som kom från andra klubbar, därefter som insiktsfull, energisk coach och ledare under min tid i landslaget och på senare tid en god vän jag respekterade högt och någon att dela fäktminnena från svensk fäktnings senaste storhetstid med. Mina tankar går till Orwars familj – såväl hans egna närmaste, som till hans många adepter på SAF. Orwar, du var ett föredöme för svenska idrottsledare när de är som bäst!

Fäktaren

Fäktkarriären inleddes som elvaåring i Östra Reals Fäktklubb 1952 med Uno Thulin som tränare. Orwar blev svensk seniormästare i florett 1958 som 16-åring . Därefter blev klubbadressen DIF från 1960 till 1963 och han vann sitt enda individuella SM-guld i värja. Därefter blev det en sejour på FFF, där han var med och kammade hem fyra SM-guld i lag, i florett 1963 och 1964 och i värja 1964 och 1965. Slutligen kom han till SAF där han engagerade sig som tränare och ledare men fortfarande också som fäktare. För SAF blev han återigen svensk mästare i florett 1970 och var med och vann lag-SM för sin förening i florett 1970 och 1971.

Orwar deltog i junior-VM 1959, 1960 och 1961. Som sistaårsjunior 1961 blev han bronsmedaljör vid det för svensk fäktning unika tillfället då prispallen var helsvensk – guldet vanns av Hans Lagerwall och silvret av Axel Wahlberg. Samma år gjorde han debut i senior-VM. Han ingick i de svenska värjlaget som blev bronsmedaljörer. Året efter blev laget silvermedaljörer.

Fram till 1970 var Orwar oftast med i den svenska VM-truppen. Han deltog i tre olympiska spel: Rom 1960 (florett och värja), Tokyo 1964 (värja) och Mexico City 1968 (värja). Främsta placeringen var en sjunde plats individuellt vid OS i Tokyo 1964 där laget blev fyra. Vid OS 1968 skadade han sig i en match då axeln gick ur led och han fick nöja sig med en 17:e plats.

Efter sin aktiva karriär var Orwar Lindwall en ofta anlitad domare och tävlingsledare bland tävlingsarrangörer runt om i världen. Foto: Okänd

Tränaren

Orwar tog examen som fäktmästare vid Semmelweissuniversitetet i Budapest 1973 och gick specialidrottslärarlinjen på GIH 1976-78. Till Tidningen Fäktning kommenterade Orwar sin utbildning 1993 ”Jag har alltid varit intresserad av att lära ut och av hur man undervisar så enkelt och logiskt som möjligt”. Om utbildningen i Ungern sa han ”Studietakten var högt uppdriven. Varje dag gnuggades vi först i allmänna idrottsämnen och därefter av Ungerns skickligaste fäktmästare på sabel, florett och värja (…) Att få ta del av så mycket fäktkunnande och samtidigt uppleva atmosfären i ett östland som Ungern under 1970-talet var en fantastisk upplevelse.” Orwar examinerades som kursetta och kunde resa hem till Sverige som diplomerad fäktmästare.

Orwar engagerades som tränare för Stockholms Allmänna Fäktförening SAF 1967 när fäktmästare Uno Thulin gick i pension och arbetade under några år parallellt med fäktmästare Rune Ramberg. Första framgången kom med Torbjörn Tomtlunds SM-brons 1969. Verksamheten bedrevs på GIH i ett litet utrymme som fortfarande kallas ”Fäktsalen” i GIH:s byggnad. Orwar grundade och var under lång tid tävlingsledare för den internationella tävlingen SAF-Pokalen. Tävlingen var som åren 1972-2022 en uppskattad och välorganiserad del av nordisk värjfäktning på seniornivå.

1978 flyttade SAF till större lokaler i Albano. Verksamheten tog alltmer fart. Orwar utvecklade en lång rad av fäktare som nådde landslagsnivå, bland andra Göran Malkar , Niklas Aronowitsch, Jerri Bergström, Mats Ingerdal, Ulf Modigh, Mats Ahlgren, Jonas Fahle, Camilla Luthman, egna dottern Anna Ahldén-Lindwall och många, många fler.

I en intervju 1993 rankade han själv junior-VM 1981 då Jerri Bergström tog silvermedalj som ett av de finaste minnena, vid sidan av sjuttiotalets landslagsframgångar.

Orwar Lindwall och Jerri Bergström vid VM i Sofia 1986. Foto: Okänd

– Orwar var noga med att förklara och lära ut. Vi skulle förstå själva hur vi skulle träna och kunna förklara varför, berättar Jerri Bergström. Orwar var sällan med mig på tävlingar och när jag var ung kände jag mig ibland besviken över att han inte var med. Varje måndag efter tävling när jag kom ner på träningen pratade han igenom tävlingen med mig och fick mig att reflektera över vad som hade gått bra, mindre bra och vad jag behövde utveckla. Så småningom förstod jag hans avsikt. Jag skulle lära mig att ta ansvar för min egen utveckling, bli autonom och inte känna mig beroende av hans närvaro för att kunna fäkta bra på tävling.

Orwars elever, kollegor och närstående vittnar om en personlighet som på många sätt var tillbakadragen och återhållsam men som samtidigt var angelägen om att stimulera och uppmuntra till utveckling och lärande. Underfundiga frågesporter och knepiga orienteringsbanor är ett par hågkomster. Som ledare för en svensk trupp på en juniorvärldscuptävling i Paris på 1980-talet organiserade Orwar raskt upp ett restaurangbesök till en läroprocess där deltagarna fick olika uppgifter: översätta menyn, beställa, räkna ut hur notan skulle delas med mera.

Orwar Lindwall med Jerri Bergström och Jerris pappa Bo på tävling. Foto: Okänd

Visionären och ledaren

Orwar Lindwall blev efter sin aktiva karriär en tongivande strateg i en utveckling där svensk herrvärjas nådde exceptionella resultat under följande decennium. Efter ett ”uppror” bland de ledande svenska fäktarna i kölvattnet av mindre goda resultat på VM 1969 blev Orwar utsedd till herrvärjledare, en roll som jhan skulle behålla till 1976. Han var enligt många den ursprunglige inspiratören till den nya utvecklingsmodell som växte fram. Stöd kom från fäktare som Carl von Essen och Rolf Edling, samarbete från fäktmästare som Béla Rerrich och Francesco Gargano.

Modellen byggde på en mer systematisk och vetenskaplig syn på idrott. Resultatet blev bland annat en för tiden epokgörande modern syn på fysträningens betydelse för elitfäktningen. Många av fäktarna kämpade sig till konditionsvärden som närmade sig längdskidåkarnas. Antalet träningsdygn på olika militärförläggningar runt om i Sverige ökade och uppgick till sammanlagt 10 veckor om året. Ansträngningarna kom väl till pass på tävlingar som innehöll många pouleomgångar och ofta slutade långt efter läggdags. Orwar deltog som ledare och ansvarig på internationella mästerskap och olympiska spel fram till VM 2003 där han fick avsluta med att det svenska herrvärjlaget vann brons.

Under åren 1974-76 var Orwar anställd av Svenska Fäktförbundet som rikstränare och formaliserade de riktlinjer för elitutvecklingen som han tagit initiativ till. Då kom också den första versionen av hans lärobok i fäktning, Battman (Bas teknisk-taktisk manual). Battman var en reaktion mot den klassiska franska fäktning som Svenska Fäktförbundets utbildningsutskott presenterade under samlingsnamnet Fäktning 70. Företrädarna för ”det nya paradigmet” ansåg detta tänkande vara förlegat.

På särskild inbjudan ledde Orwar ensam en treveckors utbildning för Kinas fäkttränare 1981. Han berättade själv i intervjun med Tidningen Fäktning 1993 om sina upplevelser: ”När jag kom till Peking hade jag ingen aning om vad jag förväntades göra. Från Peking transporterades jag på tåg till de kinesiska partipamparnas badort vid Kinesiska sjön. I närheten låg den betongbunker där Kinas fäktare låg på träningsläger året om. Som enda västerlänning blev jag ganska uttittad när jag promenerade på stranden. Alla undrade över den långe mannen med det underliga utseendet. Under tre veckor undervisade jag efter bästa förmåga gräddan av Kinas fäktlärare om hur fäktsporten bedrivs i Sverige, varefter jag, till mina värdars besvikelse, var tvungen att åka hem för att inte missa skolstarten.”

Vid sidan av sina engagemang inom fäktningen verkade Orwar som idrottslärare, först på Norra Real och sedan på Södra Latin i Stockholm. Han var också reservofficer och stundtals engagerad som anställd inom försvaret.

Orwar Lindwall kommer att kommas ihåg som en av de viktiga personligheterna inom svensk fäktning under 1900-talet. Han var en skicklig fäktare och utmärkt tränare vars stora insats kanske ändå var den pionjärroll han spelade för vad som skulle kunna kallas ett paradigmskifte. Svensk elitfäktning kom under en period att ligga steget före andra länder i utvecklingen mot det moderna.