Min mening är att den styrelse som har agerat på det sättet borde ställa sina platser till förfogande för att möjligen omväljas efter ursäkter och försäkringar om att tokigheterna aldrig mer skulle upprepas.
Några ursäkter blev det inte. Jag tänkte då på en fantastisk föreställning av den fine komikern Jarl Borssén, som vid en RF-stämma i början av 90-talet skulle berätta för oss om ledarskap. Han föreställde en äldre ledare av den gamla stammen, som sa:
”Jag kan mycket väl erkänna, när jag gör fel. Det har faktiskt hänt, åtminstone en gång. Jag var övertygad om att jag hade fel, men senare visade det sig, att så var det naturligtvis inte”.
Riksidrottsstyrelsen stod fast vid, att vi ska verka för en ”idrottslig kraftsamling via en gemensam central stödorganisation”. Bl.a. Bordtennisförbundets ordförande Walter Rönmark, en av svensk idrotts mest lysande ledare, och jag själv deltog i debatten och yrkade avslag på detta förslag. Med förvånansvärt knapp majoritet fick riksidrottsstyrelsen igenom sin provocerande formulering.
Genom att gå med på att stryka fem ord på slutet av en s.k. att-sats hade riksidrottsstyrelsen kunnat visa, att den styrelse, som ställt till så mycket oreda under det senaste året, nu ville starta den gemensamma marschen mot tillit och försoning. Men så blev det inte.
Den RF-stämma som skulle ha kunnat bli en fantastisk plattform för en kraftfull satsning på elitidrotten, sedan regeringen anslagit 135 nya miljoner, blev istället en diskussion om den s.k. medlargruppens förslag, ett förslag som innehåller ett antal för många av oss självklara principer. I det förslaget står det lyckligtvis, att RF och SOK är självständiga organisationer. Med den utgångspunkten startar nu jobbet för att bygga upp den gemensamma organisationen för elitidrott, som måste bygga på SOK: s unika kompetens.
Egentligen är det ganska enkelt. Också den riksidrottsstyrelse som besväras både av onödig prestige och bristande kompetens i elitidrottsfrågor måste förstå, att det enda som behövs är att SOK anställer några ytterligare sportchefer, som arbetar med samma metoder som vi SOK-medlemmar är vana vid, nu tillsammans med de specialförbund som står utanför SOK.
Nu när vi har 135 miljoner extra om året kan vi också tillsammans med dessa duktiga idrottsledare inom SOK satsa lite längre ned i pyramiden och inte endast på den yttersta toppen. Inom fäktningen skulle vi få nya resurser till bl.a. herrarnas värja och den utmanarsatsning som SOK inte längre har råd med.
För övrigt blev det mycket klart för alla, att RF håller inne de 135 miljonerna som någon form av utpressning mot SOK. Det mullrar redan i leden, och alla frågar hur långe de ska sitta kvar på RF: s bankkonto och ge räntor till den alltför stora administrationen. Ut med pengarna! Nu! Detta var det tydliga beskedet från alla.
För övrigt var det här RF-stämman, som bl.a. innehöll också det här:
• En lysande öppning, där gotländsk idrottsrörelse tog oss med på en färd till medeltidens idrotter, sångare, gycklare och eldslukare. Helt fantastiskt!
• Timslånga diskussioner om 135 miljoner kronor till elitidrott och 320 miljoner till stöd till specialförbunden men knappt något om de övriga stöden. År 2000 var det statliga lokala aktivitetsstödet 200 miljoner kronor, och Idrottslyftet fanns inte. Nu går det ut 1 200 miljoner i Idrottslyft och lokalt aktivitetsstöd, helt enligt storleksprincipen. En gigantisk påspädning av resurserna till de allra största förbunden har skett under de senaste tio åren.
Inom kulturen talar vi bl.a. om mångfald. Vi vill ha kvar kulturyttringar vid sidan av Disney och den övriga kulturella mångmiljardindustrin. Bör vi inte också ställa de här frågorna inom idrotten? Och borde inte kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth ställa dem, detta skickliga statsråd, som nu håller på och förbereder en kulturproposition? I sitt anförande vid stämman berättade hon, visserligen lite inlindat, att hon nu börjar förlora tålamodet, när det gäller idrottens ledning.
Själv funderar jag på att vi redan nu borde skriva en genomarbetad motion om penningströmmarna inom svensk idrott. Mitt arbetsnamn är ”Ska alla spela fotboll – har fäktningen en framtid”? Istället för fäktning kan vi sätta in alla de andra idrotter, som också försöker utveckla sig i skuggan av ”the big five”, som de stora heter på den afrikanska savannen. På det sättet kan vi försäkra oss om att den fråga som riksidrottsstyrelsen skyr som pesten blir allmän egendom till nästa stämma.
• Ett beslut om att riksidrottsstyrelsens ordförande från och med nu är anställd med 65 000 kronor i månadslön. Det skedde ett halvt dygn efter att drygt 70 ideellt arbetande idrottsledare fått ta emot svensk idrotts högsta utmärkelse, och det ideella ledarskapet hade prisats. Man ska leva som man lär. Det är som i Orwells Djurfarmen, berättade Walter Rönmark. ”Alla grisar är jämlika, men några är mer jämlika än andra.”
• Vi valde in några kompetenta idrottsledare i riksidrottsstyrelsen. Både fotbollens vice ordförande Susanne Erlandsson och tennisens vice Anders Rydberg kom in, tillsammans med David Lega från handikapp. Det är bra, för att inte säga nödvändigt, att fotbollen har en stark ställning i riksidrottsstyrelsen. Men de personliga kvaliteterna hos alla tre är sådana, att de kommer att vara viktiga förstärkningar i den riksidrottsstyrelse som har förlorat sin idrottsliga och ideologiska kompass under senare år.
Jag ber om ursäkt för att det här låter litet gnälligt och förgrämt. Låt mej försöka göra ett ryck mot slutet. En god vän frågade: ”Hur var det på RF-stämman?”
Mitt svar var: ”Det kunde ha varit värre.”
Lars Liljegren