VM skulle vara något av ett examensprov för värjherrarna, innan diskussionerna om framtiden startar med SOK. För värjdamerna, som bygger på det juniorlag som vann EM förra året, och som stärks upp av Sophie Haarlem och Sofie Larsson, är vägen mot London 2012 utstakad. Och genom sjundeplatsen i Turin har de faktiskt sett till att vi nått, åtminstone halva, vår målbild för 2010 från programmet "Fäktningen inför framtiden":
"Svensk fäktning har landslag i världsklass både för damer och för herrar."
Vårt program tolkar formuleringen, att "världsklass betyder, att svenska landslag är bland de åtta främsta nationerna i minst ett vapen".
Vi har fått besked från SOK om en långsiktig satsning. Inom några veckor ska vi tillsammans med SOK bestämma hur vi vill ha det med herrarna. Vill SOK satsa på herrarna med sikte på OS i Peking? Och vill vi det? Svaren på de båda frågorna är inte självklara.
Våra manliga värjfäktare har gett oss många glädjestunder under senare år.
Peter Vanky var världsetta 2001. Men nu har Peter slutat. Och visst känns det tomt, när den ledargestalten inte längre är med.
Herrvärjlaget kom hem med en bronsmedalj från VM på Cuba 2003. Det var första gången sedan VM i Tyskland 1978, som Sverige tog lagmedalj vid VM. Och sommaren därpå var det så återigen dags för en succé. Robert Dingl, Magnus Malmgren, Paul Fogelberg och Fredrik Hallner (Nilsson) tog bronset vid
EM i Köpenhamn 2004. Det var ett lag som visade, att det den gången klarade sig bra utan Peter Vanky. Men sedan har det faktiskt, om vi ska vara ärliga, gått allt sämre.
Nya duktiga fäktare har senare fått chansen. Joar Sundman är den som lyst klarast.
För damerna är läget annorlunda. Framgångarna har kommit. EM-guldet i Ungern för ett år sedan var ingen tillfällighet. Nu ligger Emma Samuelsson etta på världslistan för juniorer. Johanna Bergdahl är nia. Sanne Gars och Nina Westman delar den trettionde platsen. Och vi talar om flickor som har minst två år kvar på juniorpisten.
Låt mej tänka högt om vägvalen.
Det är värjans lag, både damer och herrar, som just nu ser ut att ha möjlighet att göra hyggligt ifrån sig på OS 2008 eller, för damerna, 2012. SOK satsar på breda trupper, med flera fäktare på hög nivå. Det har vi inte, just nu, i något annat vapen.
Våra satsningar på värjdamerna och värjherrarna kostar en del. Vi satsar ca 100 000 kronor på damerna, och SOK skjuter till 300 000 per år. Motsvarande satsning på herrarna är 150 000 respektive 450 000 kronor. Det är fantastiskt! För varje krona vi satsar, lägger SOK dit tre.
Nu är det rimligt att fråga sig, om vi redan nu ska försöka växla upp satsningen på damlaget. Orkar sjuttonåringar med det, när de har skola, vänner och familj att också verkligen bry sig om? Och har vi råd med det, när så många andra angelägna områden finns.
Vi borde lägga in betydligt mer pengar till den s.k. talangpotten, där unga fäktare, oavsett kön och vapen, kan få stöd. Den innehåller i år 85 000, som till stora delar gick åt vid det sällsynt dyra junior-VM i Korea.
Vad tror vi då om våra herrar?
För att vi ska få stöd från SOK måste vi presentera fem – sex fäktare som är beredda att satsa mycket hårt på egen träning för att nå framgång i Peking. Finns de? Hur mycket tränar de idag? Det är dessutom riktigt tomt bakom den nuvarande generationen. Varken äldre herrjuniorer eller yngre seniorer har en chans mot de fäktare som nu kom på trettonde plats i Turin. Att de, som ännu inte klarar den matchen, skulle stå på pisten i Peking om två år är inte rimligt. De får nöja sig med talangpotten och vänta på London, tror jag. Men vill, och kan, vårt nuvarande herrlag resa sig några nivåer? Är de inte mätta, och kanske lite trötta, efter allt slit och alla framgångar?
Vi måste naturligtvis också fråga oss vad som händer, om vi inte försöker uppehålla rankingen på herrvärja. Kan vi då komma tillbaka? Den frågan har ett enkelt svar. Våra damer var inte rankade alls i Turin. Men de blev sjua. Så kan det gå, om man är bra på att fäkta.
Styrelsen ska inte endast ta sportsliga och strategiska hänsyn. Vi måste också få ekonomin att gå ihop. Och vi har mängder av hål att stoppa pengar i, när vi vill bygga ett starkt förbund på längre sikt. Vi behöver förstärka utbildningen ytterligare, när vi nu fått vår fina utbildningsbok. Vi skulle behöva ha resurser för att komma igång med en bred talangsatsning, dammsuga föreningarna och bilda nätverk bland allt kunnigare föreningsinstruktörer. Allt detta kom fram, när vi vid vår verksamhetskonferens spekulerade över "Vad skulle vi göra om vi hade ytterligare 250 000", en fråga som SAF: s ordförande Bengt Sjögren initierade vid vårt förbundsmöte i våras.
Vi har efter bred diskussion antagit vårt program "Fäktningen inför framtiden". Målmedvetet, men självfallet lite för långsamt, tycker vi otåliga, håller vi på och prickar av de olika åtgärderna. Takten är långsam, därför att vi också saknar pengar till det som är nödvändigt för att bygga ett starkt förbund.
Riksidrottens ledning har inte lyckats höja anslagen till specialförbunden på fyra år. Men samtidigt snurrar 1 000 miljoner kronor runt på lika många år i s.k. handslagspengar. En del av pengarna har gjort nytta hos oss. Men tänk så fel det blev från början, när regering och regeringstjänstemän skulle styra och ställa och berätta för idrottsledare hur man bygger en starkare idrott. Och tänk vad papper och arbetstimmar det gått åt för att diskutera, skriva, bedöma och bevilja projektansökningar och för att räkna, skriva och godkänna ekonomiska redovisningar.
Nu har vi fått en ny regering, som i budgetpropositionen talar väl om idrottsrörelsens självständighet och lovar att öka det senaste årets handslagspott från 400 miljoner till 500 miljoner, utan att dra ned statens grundstöd. Den nya regeringen talar inte om "handslag" längre, utan om en "särskild satsning på svensk idrott". Med detta kan man mena mycket, t.ex. att man i regeringskansliet med långa pekfingrar, som tidigare, pekar ut särskilda ämnesområden, som låter bättre i valstrategernas öron än i idrottsledarnas. Man kan också mena, att svensk idrott behöver en särskild satsning, sedan stödet till specialförbunden inte har kunnat höjas på många år.
Tänk om vi fått en regering som tror att idrottsledare är bättre på att utveckla idrotten än regeringstjänstemän.
Lars Liljegren