Det första var, att jag tyckte att galan innehöll alltför mycket pladder, som stämde illa med den goda idrottens värderingar. Ett antal sexanspelningar, som fick skämten på regementets lucka att verka rätt oskyldiga, hörde då till de nödvändiga inslagen. Det var speciellt pinsamt året efter att vi hade antagit en jämställdhetsplan på RF-stämman.
Det andra skälet var att vi som arbetar helt ideellt som förbundsordföranden skulle få vara med på vår egen gala och betala en mycket dyr biljett. Det tyckte jag kändes konstigt, när jag såg hur galan i övrigt befolkades av gratisätare, ofta människor som tjänat mycket pengar på sin idrott.
Min bojkott blev inte särskilt framgångsrik. Galan fortsatte. Ingen saknade mig. Ökande ålder kan också innebära större självinsikt och självironi. Nu var det dags igen. Låt oss börja med det roliga.
En svårslagen höjdpunkt för en fäktordförande var något, som kom lite i skymundan. 54 unga elitidrottare fick 40 000 kronor vardera från RF och Svenska Spels elitidrottsstipendium. Tre av dem var fäkterskor. Det är stort för en liten idrott. Johanna, Nina och Kinka och 50 elitidrottare ytterligare visade i praktiken att det finns fler idrotter än fotboll, ishockey och skidor.
Min stora idrottsfavorit, vid sidan av bollgeniet J-O Waldner, Therese Alshammar, fick Jerringpriset och därmed beviset på svenska folkets kärlek. Hon har, precis som J-O, hållit sig på toppen i snart 20 år i en idrott med den hårdaste internationella konkurrensen. 2010 fick hon många kvitton på sin unika förmåga, där den sammanlagda vinsten i världscupen också gav henne stora och välförtjänta prispengar, något ovanligt i snart sagt alla idrotter förutom i de stora lagsporterna, eller ska vi säga den internationella nöjesindustrin. Hon sticker ut, vågar vara annorlunda, vägrar vara lagom. De som hörde hennes program ”Sommar” förstod också att här finns en kvinna, som tänker på annat än simning. Måtte hon nu också lyckas i OS i London. Ett OS-guld skiner vackrare än något annat pris, med all respekt för svenska folkets kärlek.
Ett minnesvärt ögonblick var också, när Lena Maria Klingvall, tidigare simmare med en allvarlig funktionsnedsättning, sjöng ”You raise me up” och delade ut priset ” årets idrottare med funktionshinder” till legenden Anders Olsson.
Galans konferencier, Robin Paulsson, gjorde bra ifrån sig, en befriande kontrast till de floppar som ibland har uppträtt i samma roll.
Tyvärr räckte inte detta för att väga upp det dåliga.
Ju längre galan pågick, desto mer förvånade blev vi som hade väldigt trevligt vid småborden över att några få idrotter så totalt fick dominera bilder och budskap.
Nu ska det sägas, att skidornas framgångar i OS var efterlängtade av många av oss, och det är naturligt, att det uppmärksammas. OS-guld är oslagbart. Men om jag minns rätt, har inte vare sig svensk fotboll eller ishockey haft några större framgångar under året.
Har det inte hänt något i de 67 andra idrotterna under året? Förtjänade inte ens tennisen och Robin Söderling en nominering eller åtminstone en enda liten stillbild?
Vi fick in ungefär 10 sekunders bakgrundsbilder från boxning, brottning och orientering. Och i början kom någon sekund handboll. I övrigt var det fotboll, ishockey och skidor.
Speciellt märkligt är det ju med fotbollen. Vi fick se ett reportage från det fotbolls-VM i Sydafrika, där svensk fotboll inte var med. Och så fick vi, också denna kväll, se ett tiotal Zlatanmål och en lysande parodi på Zlatan. Men vad hade det i Globen att göra igår kväll? En förbundsordförande frågade mig, när galan var slut, om vi alla hade deltagit i ”Fotbollsgalan”, fotbollens egen firmafest som sänds i en annan kanal vid en annan tidpunkt.
Vid middagsbordet låg en tipslapp med fem frågor. Två handlade om skidor, en om ishockey, en om fotboll och en om SVT: s programledare.
Och så till de s.k. sketcherna.
En figur med ”Forsberg” på ryggen gick runt och pratade strunt och låtsades vara Peter Forsberg. SVT: s hockeykommentator Niklas Wikegård tilläts få ett ovanligt allvarligt anfall av det skitprat, som han redan har utvecklat till fulländning.
Han svor och gapade, att Peter Forsberg borde ha fått priset som årets funktionshindrade idrottare. Och innebandyn fick reda på att endast vänsterhänta och sängvätare spelar innebandy.
För att spinna vidare på Svenska Akademins ständige sekreterares, Peter Englunds, bevingade ord. Allt som håller dessa manusförfattare, inkl. Wikegård, borta från skrivande och idrott bör främjas.
Idrottsgalan är en uppmärksammad händelse för svensk idrott. Det är därför dags att idrotten tar makten över Idrottsgalan och ger den ett innehåll och en profil som ligger i linje med idrottens goda värden. Den Riksidrottsstyrelse som valts av 70 förbund har ett ansvar för att bilden av svensk idrott nästa gång blir något annat än skildringar av tre – fyra stora idrotter. Det finns goda möjligheter att få hjälp, tror jag, av SVT: s kunniga sportredaktion. Den innehåller lyckligtvis fler än Wikegård.