Det är också ett lämpligt tillfälle att kommunicera sådant som under året och mitt i uppe i händelseflödet har varit svårt att delge en bredare grupp av intresserade. Visst vore det önskvärt och kanske nödvändigt att landslagsledningen i Svenska Fäktförbundet var mer aktiv i sin informationsgivning, men tid är nu en gång för alla en begränsad resurs och som ideellt engagerad idrottsledare, en av många med betydligt fler uppdrag för fäktsporten än endast ett, är det svårt att hinna med den typ av information som inte direkt berör tävlingsverksamhet. Jag tycker därför att detta tillfälle är lämpligt för att något minnas vad som hände 2012 och berätta vad jag hoppas av 2013.
Det gångna årets stora händelse var naturligtvis de magnifika spelen i London under sommaren. Jag fick själv som kommentator i SVT’s direktsändning på nätet avnjuta finalerna i TV-huset i Stockholm och där uppleva all den spänning och dramatik fäktning på högsta nivå kan bjuda. Vi fick bland annat uppleva en svårförklarad sekunddramatik i semifinalen på damernas värja; helt makalösa, intensiva herrmatcher om florettguldet; slutet på en era i damfloretten då Valentina Vezzali inte lyckades ta sitt fjärde raka guld; en ungrare som utan att darra förde guldet i herrarnas sabel dit det hör hemma och blev nationell hjälte och till slut en norrman som helt otippad och utan minsta respekt fäktade sig hela vägen till final och vann ett silver. Det sista något som för oss alla är en påminnelse om att elitidrott trots allt inte enbart handlar om pengar och resurser utan också om kämpaglöd och “bäst när det gäller” – mentalitet. Det förtjänar dessutom att påpekas att fäktning numer är en global sport och att bland de individuella semifinalisterna var samtliga världsdelar utom Australien representerade.
Som vi alla vet fick vi inte med någon svensk fäktare vilket vi hade hoppats. OS-fiasko skrek vissa, men det säger mer om deras egen okunskap om vad som krävs för att nominera sig till OS i fäktning och på vilken hög, jämn nivå man under lång tid måste prestera för att komma dit. Vårt damlandslag låg tidvis i slagläge för att komma in bland de lag som kvalificerade sig från Europa, men kunde inte ta det sista avgörande steget för att på allvar ta sig upp och etablera sig på den nivån. När det verkligen gällde blev nationer med mer erfarna och rutinerade fäktare med medaljer från tidigare VM och OS alltid för svåra för oss.
Det blev under våren tydligt att vårt hopp fick knytas till den individuella uttagningen och till Emma Samuelsson. När Emma i mars på ett strålande sätt vann franska S:t Maur’s världscup genom att på hennes egen hemmaplan besegra självaste Laura Flessel-Colovic i finalen var jag övertygad om att hon skulle ta sig till OS och där vara en medaljkandidat. Tyvärr var det kanske just den segern som blev Emmas fall. I den sista OS-kvaltävlingen i Bratislava, där de två sista europeiska platserna för dem som inte hade kvalificerat sig direkt via VC-ranking eller laguttagning skulle besättas, fanns det egentligen bara tre fäktare mellan vilka det stod: ungerskan Emese Szasz, Emma och så just Flessel-Colovic. Naturligtvis hade fransyskan och hennes team specialstuderat Emma för att inte upprepa förlusten från S:t Maur. Emma föll i semifinalen och slutade trea. Förutom Emma gjorde också Calle Frisell en hedersam satsning mot en OS-plats på herrvärja, men lyckades inte heller han knipa en av de åtråvärda biljetterna.
Mest glädjande och årets utropstecken utnämner jag annars Sanne Gars till. Förutom att hon tog ett brons på U23-EM i somras, hemförde hon såväl SM individuellt och segern i Oslos Satellit-VC på höstkanten. Hon krönte sitt år genom att alldeles före jul bli uttagen att göra Emma och Johanna Bergdahl sällskap i SOK’s Topp- och talangprogram. Att ingå i Topp- och talang är en förutsättning för Sannes möjlighet att satsa på den nivå som krävs framöver. Kanske detta var årets viktigaste och mest glädjande besked.
Även för landslagsledningens interna arbete har det varit ett händelserikt år. En felbudgetering emanerande från ändring av bidragsrutiner mellan RF och SOK och skiftande verksamhetsår mellan SvFF, RF etc. gjorde att vi fick strypa mycket av landslagsverksamheten vilket drabbade alla vapen men främst herrvärjan. Därför hade vi till exempel inget lag med på herrvärjans lag-VM och herrarnas deltagande på EM blev möjligt enbart tack vare en sponsor och de aktiva själva. Till följd av dessa insatser kunde underskottet hanteras och i bokslutet har felbudgeteringen ingen påverkan.
Under året togs dessutom beslut om att skapa en ny modell för vår landslagsverksamhet och därmed inte förnya Igor Tsikinjovs kontrakt som förbundskapten. Igor har varit en central person i svensk fäktning under nästan tjugo års tid. Hans insatser för svensk fäktning har varit betydande. Han var den som tillsammans med Göran Flodström förde Peter Vanky till världseliten under 1990-talet och tog Sverige till VM-bronset i herrarnas lagvärja 2003. Landslagsledningen kom dock till slutsatsen att om vi skall kunna nå våra drömmars mål i Rio om fyra år måste vi genomföra en hel del förändringar. Att inte förnya kontraktet med Igor blev ett av de svåra, och för oss som känner Igor och hans stora hjärta för fäktning tråkiga, beslut vi var tvungna att ta.
Istället har en ny organisation för landslagsledningens arbete etablerats. I huvudsak består denna av en kommitté inom styrelsen med syfte att leda, planera, utveckla och samordna förbundets elitverksamhet. Kommittén består av undertecknad som ordförande, Orvar Jönsson som utvecklingsansvarig samt Martin Roth Kronwall. På ett mer konkret plan har separata grenansvariga som rapporterar till landslagskommittén utsetts. Björne Väggö har ombetts ta ansvaret för att leda damvärjans satsning. Johan Bergdahl har fått ansvar att leda herrvärjans seniorer och Martin Roth Kronwall har fått ansvar för florettens hela verksamhet. Utöver detta har Göran Flodström fått ansvar för herr- och damvärjans junior- och kadettverksamhet. I uttagningsfrågor kvarstår från tidigare ett råd som förutom en representant från landslagskommittén och respektive grenansvarig består av Johan Harmenberg som garant för kvalité och rättvisa i uttagningarna.
När det gäller verksamheten sedan i somras har mycket fokus lagts på att bygga upp en ny modell för damvärjlandslagets satsning mot Rio. Ett av skälen till detta var att Sergey Paramanov som under många är gjort ett beundransvärt arbete med Emma Samuelsson gått i pension. Istället har Björne Väggö lagt upp en ny plan för satsningen med betoning på utveckling av fäktarnas personliga styrkor och förmåga att kontrollera matcherna. Naturligtvis önskar jag att vi hade kunnat lägga samma resurser på övriga vapen men det är helt enkelt inte möjligt. SOK’s stöd är helt riktat mot de personer som de bedömer har chans att nå framgång på OS. Vår linje har varit att en full lagsatsning med fyra icke namngivna fäktare är en förutsättning för att både nominera ett lag och för att stimulera även de som vill ta sig in i laget. Denna argumentation accepteras dock inte av SOK som dessutom kräver att förbundet till viss del matchar pengarna de lägger med egna medel och att vi inte fördelar dessa som vi själva önskar. Vi kan trots allt tacksamt – och inte utan stolthet – konstatera att vi i årets förhandlingar med SOK har fått ett bättre utfall i förhållandet egen insats contra SOK’s än tidigare. Vad detta möjliggör är en total satsning för damvärjlandslaget under kommande år med deltagande på alla viktiga lag-världscuper, i vissa av dem med fullt lag. Målsättningen är glasklar: att komma in bland topp-8 vid åtminstone två tillfällen i lag och förbättrad världscupranking med 10-40 placering per fäktare individuellt. Vi har dessutom tack vare Björne Väggös fantastiska kontaktnät i fäktvärlden kunnat förlägga vårt damlag på veckolånga träningscamp hos fäktmästaren Daniel Levavasseur i Frankrike. Laget har därför redan vid två tillfällen i höst tränat i Paris och ett flertal läger är planerade för i vår. Förutom lektioner ger lägren i Paris stenhård sparring på högsta internationella nivå; mycket viktigt och något de inte kan få hemma. Samarbetet med Levavasseur öppnar dessutom för andra möjligheter i framtiden och kan förhoppningsvis användas för att stimulera alla de duktiga tjejer vi har under våra tre musketöser i toppen.
Herrvärjans utveckling är bekymmersam. Samtidigt som vi ser mängder av glada herrar i yngre medelåldern och däröver visa fin form har många juniorer problem att ta steget upp som seniorer och vi tappar alltför många fäktare på vägen. Detsamma gäller på florettsidan. Förhoppningsvis kan det stimulansbidrag förbundet fått av RF för att undersöka varför så många ungdomar slutar fäkta ge oss insikter om vad det beror på och hur vi skall förbättra vår verksamhet för att motverka det. Under tiden är det min övertygelse att största delen av förbundets resurser för elitverksamhet skall satsas på seniorer. Fäktning är en erfarenhetsbaserad sport. Det är som unga seniorer våra fäktare har störst problem med att etablera sig. Den budget vi lagt inför 2013 och som presenteras inför årsmötet följer denna intention men innebär samtidigt en jämn fördelning av medel till junior- och kadettverksamhet oavsett vapen och kön där alla får samma chans till stöd. Dessutom finns en uttalad ambition att hålla fler träningsläger, en del av dem över vapengränserna. Av nödvändighet sätts mycket av våra förhoppningar såväl när det gäller personella som finansiella resurser till klubbarna och de aktiva själva.
Jag vill också passa på att ge besked till dem som följde diskussionen i samband med presentationen av uttagningssystemet i somras och som minns att jag då förde fram ett förslag om bildandet av ett ungdomsråd inom svensk fäktning. Frågan är inte glömd utan styrelsen har diskuterat formerna för ett sådant råd och tittar på hur det skulle kunna etableras under 2013.
När jag summerar 2012 ser jag alltså att många viktiga bitar för förbundets elitverksamhet kommit på plats: vi har etablerat en landslagsorganisation, vi har lyckats få ett bra stöd från SOK för damvärjan, vi har fått in en stark resurs i form av Pierre Thullberg som generalsekreterare i förbundet. Jag hoppas därför att vi kommande år kan använda de resurser vi har på ett sätt så de gör så mycket nytta som möjligt och att vi dessutom får framgång i det viktiga arbetet med att hitta externa finansiärer utanför idrotten för våra elitsatsningar. Allt sammantaget gör detta att vi har vi ett spännande år framför oss. Ett år då jag också hoppas vi får lite av den tur som träning och hårt arbete är en förutsättning för. För som alla fäktare vet, oavsett all planering och alla förberedelser, är det till sist bara stötarna som räknas.
Gott Nytt 2013
önskar Henning Österberg