Fäktstrategi del 2 – Area of Excellence

Björne Väggö och Johan Harmenberg har i sex uppsatser sammanfattat sin syn på fäktstrategi‚ fäktarens grundläggande idé om hur hen ska gå tillväga för att konsekvent vinna matcher. Nu publicerar vi den andra delen i serien.

Länkar till publicerade artiklar i serien:

Fäktstrategi del 1 – Inledning

Fäktstrategi del 3 – Vikten av mycket bra benarbete

Fäktstrategi del 4 – Vikten av mycket snabb armsträckning

Fäktstrategi del 5 – Vetenskaplig grund

Fäktstrategi del 6 – Sammanfattning

Vi har följt svensk och internationell fäktning under lång tid och tror oss därmed ha en viss kunskap som vi skulle vilja dela med oss. JH har även varit delaktig i den livaktiga fäktforskningen. Vi skulle därför vilja ge ett perspektiv på avancerad fäktstrategi med målsättning att varje aktiv tävlingsfäktare ska kunna forma en effektiv vinnarstrategi men också för att få förståelse varför internationell fäktning ser ut som den gör. Vidare kommer vi att beskriva det nuvarande läget för fäktforskningen och vilka konsekvenser det har för träning och tävling.

”Area of Excellence” (AoE)

Ett grundbegrepp inom fäktstrategi är AoE med vilket menas en fäktares favoritstöt. Den stöt som är mest konkurrensmässig i fäktarens repertoar och som han/hon återvänder till när det blir riktigt viktig, när det är tydlig motvind och/eller mycket nervöst. I värjfäktning är detta ofta någon typ av bindning eller annan typ av direkt eller indirekt klingkontakt. Det är naturligtvis av central betydelse att en fäktares AoE är så bra som möjligt och mycket tid ska läggas att gör den så bra som möjligt. På samma sätt som jag själv har en AoE så har motståndaren också en.

Det första är naturligtvis att känna till sin egen AoE men också motståndarens AoE. Strategi blir då att ha en tydlig plan hur man ska navigera mellan sin egen AoE och motståndarens. Strategi är det allmänna förhållningssätt som man väljer att ha i alla matcher runt sin AoE och motståndarens AoE medan taktik blir den specialtillämpning (inom den beslutade strategin) som man använder för en specifik motståndare. Man kan utveckla flera taktiker (taktik A, taktik B…) inom sin strategi som man kan alternera mellan olika stötar i samma match.

Fäkta med klinga i linjen eller klinga ur linjen

Teknik är interaktionen mellan de 2 fäktarnas klingor som grovt kan delas in parader, bindningar och dégagéer. Det klassiska tänkandet enligt västerländsk tradition är att tillåta motståndarens rörelser men att på slutet överlista motståndaren, t. ex. med en extra dégagé eller extra parad. Detta förutsätter naturligtvis att de båda fäktarna ömsesidigt ger den andre tillgång till ”sin” klinga, t. ex. genom att låta sin klinga ”ligga i linje”, d.v.s. klingan pekar mot motståndaren i garden.

Ett annat synsätt som bottnar i östasiatisk kampidrottstradition är att förvägra motståndaren tillgång till den egna klingan överhuvudtaget. Enligt detta synsätt så kan man inte mer än tillfälligtvis låta sin klinga ”ligga i linje”, d.v.s. klingan pekar mot motståndaren i garden. Detta innebär att fäktaren har sin klinga någon annanstans än att ligga i linjen i garden. Här kan man observera att om Fäktare A väljer att ligga i linje medan Fäktare B inte gör det så har vi asymmetrisk fäktning. Fäktare B kan välja att kontakta motståndarens klinga när han/hon så önskar medan det omvända inte gäller för Fäktare A. Fäktare A har en negativ asymmetri medan Fäktare B har en positiv asymmetri. Detta ger en tydlig strategisk fördel för Fäktare B. Det naturliga i denna situation är att båda fäktarna väljer att fäkta med klingorna ur linje vilket medför en symmetrisk situation som är den situation som de flesta världsklassmatcher hamnar i (som OS-finalen Imre-Park 2016). Slutsatsen blir att alla tävlingsfäktare måste som ett minimum känna sig komfortabla med att fäkta med klinga ur linje för att undvika negativ asymmetri eller helst vara komfortabla med båda situationerna. Det är författarnas åsikt att detta kanske inte fullt ut tränas på ett strukturerat sätt på många svenska klubbar. Man måste tänka sig för innan man ger motståndaren tillgång till den egna klingan.

Östasiatiskt-västerländskt synsätt

En grundläggande nyckelfråga blir om man ska tillåta motståndaren att över huvud taget använda sin AoE någonsin. Ett exempel kan vara: Det är känt att motståndaren har en stark sixt parad-ripost. Man kan välja att finta i motståndaren sixt, låta motståndaren ta sixt för att sedan göra en dégagé. Det andra alternativet är att överhuvudtaget aldrig gå i närheten av motståndarens sixt. I detta fall kommer motståndaren aldrig någonsin ta en sixt. I det första fallet låter vi fäktningen avsiktligt gå nära motståndarens AoE, i det andra fallet förlägger vi fäktningen långt ifrån motståndarens AoE. Detta är den grundläggande skillnaden mellan traditionellt västerländskt synsätt och östasiatiskt synsätt och alla fäktare måste välja mellan dessa ömsesidigt uteslutande synsätt. Författarna förordar det östasiatiska paradigmet vilket har omfattande konsekvenser som tydligt förklarar varför världsfäktningen ser ut som den gör idag. I texten nedan sammanfattats konsekvenserna men för de mer intresserade så finns detaljerna i Epee 2.5 [1].

Eliminera alternativt minska motståndarens möjlighet att utföra sin AoE

Så om vi fäktar med den primära målsättningen att motståndaren aldrig, aldrig ska kunna utföra sin AoE, vad innebär detta? Låt oss ta ett tydligt exempel från den klassiska ryska fäktning, deras berömda sixt-sekond fäktning. Eftersom ryska tränare nu spritts över världen så är det många fäktare som har en sixt-sekond ansats. Den går ut på att den ryska fäktaren försöker hitta motståndarens klinga i en upprepad sixt-sekond ansats med uppsåtet att med kraft binda eller slå på motståndarens klinga varefter en mycket kraftfull attack utföres. Klassiskt västerländskt synsätt skulle låta motståndaren utföra sina sixt-sekondrörelser mot sin klinga för att sedan försöka t. ex. dégagéra igenom motståndarens försvar. Problemet här är att många ganska säkert redan har försökt detta och att motståndaren troligt vet exakt hur detta ska hanteras. OBS att vår fäktare hela tiden måste följa efter motståndarens rörelser och låter motståndaren bestämma hur och när dégagéerna kan göras. Initiativet lämnas över till motståndaren.

Om vi nu sätter på oss östasiatiska glasögon så ska vi fundera på vad som är de direkta och indirekta förutsättningarna för motståndarens AoE. Den viktigaste är tillgången till mitt vapen (principal HP) men motståndarens AoE underlättas också av fäktavståndet är så långt att det finns utrymme för en 2-tempo attack [facilitating HP] (först ett slag eller en bindning, sedan en attack [marché-utfall eller flêche] vilket förutsätter normalt fäktavstånd). Så låt oss ta bort båda förutsättningarna.

1.Ta bort sin egen klinga helt så motståndaren aldrig kan etablera klingkontakt
2.Kort fäktavstånd så att det inte finns utrymme för motståndarens AoE.

Naturligtvis känns det lite läskigt att fäkta nära och utan klinga mot en stor och tekniskt skicklig motståndare och vi får aldrig lockas till att rikta klingan mot motståndaren om han gör en fint för då är det kört. Så detta måste tränas mycket noga. Men vilka är konsekvenserna om man som i detta fallet ska fäkta nära och utan klinga. Ja, de är omfattande och kommer att diskuteras i nästa kapitel. Vidare kan man notera att om båda fäktarna applicerar detta tänkande så blir det en fäktning precis som världsfäktningen ser ut just nu. Kort avstånd och motståndaren har inte tillgång till din klinga, d.v.s det som vi kan kalla ”ömsesidig AoE eliminering”.

Benarbete

Det är av yttersta vikt att ha ett bra eller mycket bra benarbete. Bra benarbete möjliggör förmågan att sätta motståndaren under press och få motståndare att göra dumheter utan att nödvändigtvis ge motståndaren tillgång till din klinga. Ju snabbare som du kan ändra rörelseriktning (t.ex. från framåt till bakåt), ju närmare kan du gå motståndaren för om något händer så kan du försvinna iväg. Ett typexempel är att hoppa in på kort avstånd, motståndaren blir lite rädd, tänker sig inte för, och sträcker lite tveksamt på armen varpå du tar klingan och går från kort avstånd eller försvinner iväg igen.

Sista minuten/Sudden

Slutligen kan vi notera att många viktiga 15-stötsmatcher avgörs under sista minuten (sudden) vilket innebär att den psykologiska pressen är maximal. Om man nu har som paradigm att ta bort motståndarens AoE genom att inte ge HP så finns möjligheten att motståndaren under press i alla fall utför sin AoE men utan de rätta förutsättningarna (HP) vilket gör att möjligheten till framgång är liten för motståndaren. Vår uppfattning är att det är ganska lätt att locka fram motståndaren AoE utan de rätta HP under maximal press vilket gör att denna strategi är tydligt spelbar under maximala pressituationer såsom sista minuten. Om man i stället har som paradigm att själv göra något bra så är risken uppenbar att man utför sin AoE utan de rätta förutsättningarna. Mer om detta i Epee 2.5 [1].

Björne och Johan

Referens:

1.Harmenberg, J., B. Väggö, A. Schmitt, P. Boisse, A. Mazzoni, and G. Pingree, Epee 2.5. The new fencing paradigm revised and expanded with new contributions from three world champions. 2015, Staten Island, New York, USA: SKA SwordPlay Books.